Jag fortsätter att fundera, fundera och fundera. Jag tänker på veckan som varit och vad det har betytt för mig. Jag hade inte räknat med att mitt inlägg skulle nå så många och jag siktade inte på det heller. Jag skrev det för mitt "gäng", som jag känt mig trygg med här på bloggen och när det nådde ut till så många fler hände ju så klart något. ÄNNU fler härliga människor hittade hit och lämnade kommentarer och så alla dessa elakingar. Ni har kanske läst vissa kommentarer men många har jag också helt enkelt inte godkänt, eftersom de inte kom med någon konstruktiv kritik, bara ord som gjorde ont. Inläggen före handlar om Åke, renovering, Leif och innehåller en massa bilder av en gullig bebis och kontrasterna mellan MIN gulliga, oskyldiga bebis och onda människors sårande kommentarer är alldeles för stor. Ni skriver att ni vill att bloggen ska fortsätta som vanligt men jag är inte som vanligt längre. Jag vet inte hur jag känner kring att vara personen som är så otroligt privat och som luftar alla mina inre tankar och filmar mitt barn hela tiden, när jag har fått en hint av ondskan som finns där ute. Jag är avgrundsdjupt ledsen och förbannad för att det känns lika radikalt att skriva om jämställdhet och feminism som om terrorism. Att jag börjar vara rädd för att vara ute bland folk, även här i Burträsk, eftersom jag inte vet vem det är som anonymt skrivit elakt till mig. Jag börjar undvika folksamlingar och ögonkontakt. Jag känner mig ännu mer beskyddande mot Åke än tidigare. Åke då! Vill jag utsätta honom för det här? Då finns det då två möjligheter: Fortsätta som vanligt. Skriva lite allvarliga texter ibland, blandat med tokerier och vardagsbetraktelser. På något sätt känna att nu har jag då gjort mitt i den här frågan och nu kan jag lugnt lämna över facklan till någon annan. Känns inte aktuellt. Börja engagera mig mer och bekämpa troll och orättvisor och då bli lite mindre privat på bloggen/Instagram. Vet inte hur det känns heller. De vanligaste kommentarerna jag får nu är: "Kör på som vanligt, du är så härligt ärlig och vågar skriva om saker som ingen annan tar upp." och "Så modig du är som vågar berätta och stå upp i kampen!" Två fina kommentarer och något jag blir väldigt glad över att höra MEN jag kan inte låta bli att undra, eftersom så många skriver det, vad gör ni då? Vad ska vi som kallar oss feminister göra? Ska jag liksom vara "den vanliga Elisabeth" och sen också köra på med min nytända eld inombords och stå ut med all skit OCH samtidigt försöka fungera i livet utanför? Ska jag både vara öppen, ärlig, privat, personlig och modig för att det uppskattas av så många? Jag vet inte längre. Som jag skriver och säger hela tiden, jag älskar er så mycket och jag älskar att ha er med mig men just nu känner jag att när jag tittar på Åkes oskyldiga lilla ansikte, kan jag inte längre försvara det faktum att jag utsätter honom för trollen också. Är det värt det? Vad ska jag göra? SNÄLLA, GE MIG EN LÖSNING! Vill inte trampa någon på tårna med detta inlägg men jag känner mig ärligt talat helt villrådig just nu. Den mörka delen av internet har tagit sig in i min trygga blogg och fastän den kanske försvunnit nu, så kommer jag aldrig att glömma dess fula nuna och känslan det har gett mig. Jag vill passa på att tacka för mailen som ramlar in, från er underbara personer som berättar om era vidriga erfarenheter och som ÄN EN GÅNG bevisar att det inte är jämställt någonstans än. Jag ska svara er när min energi finns, imorgon tänkte jag svara på de vanligaste frågorna från alla kommentarer, samt också berätta lite hur jag känner kring det här med att kommentera.
