Jag vill berätta lite för er om mig själv. Några saker som jag vet kan uppfattas som en svaghet men som jag ändå inte kan ändra på, hur mycket jag än försöker. Dessutom tror jag att man genom att visa sina svagheter också blir en starkare person. Jag känner mig underlägsen alla. Träffar jag en ny person känner jag mig direkt tafatt, klumpig och väldigt ointressant. Jag går liksom in i allt med en konstant känsla av att jag är lite mindre värd. INTE BRA ALLS! Innerst inne vet jag ju att jag är helt fantastisk men denna underlägsenhet ligger alltid och liksom gror nästan hela tiden. Jag gillar inte känslan av att folk är besvikna på mig eller har missförstått mig. Därför får jag panik direkt någon på bloggen kommenterar något som är lite otrevligt, för att jag så gärna vill att den personen ska ändra uppfattning om mig. Jag gillar att be folk om råd och sedan välja ut det som låter bäst och roligast. Det är därför jag frågar er om saker hela tiden. När vi la ut klippet och bad er komma med ideér på vad vi skulle kunna göra i sommarens klipp på Youtube var som sagt inte tanken att vi ville ha bekräftelse. Nu har jag dåligt samvete över det och samtidigt blir jag så jäkla ledsen när någon kommenterade att vi skulle sluta be om råd eftersom det fick oss att verka osäkra och att det skulle bidra till att man tappar lusten till att följa oss. MEN JAG ÄR JU OSÄKER! Detta är en ny bransch för mig, och det är så himla svårt att förstå innan man sitter här själv. Vi visar ju verkligen så mycket av oss själva och våra liv och vet aldrig hur det ska tas emot från gång till gång. Att få 99% superfina kommentarer är helt otroligt underbart, något jag inte kan beskriva med ord men den där lilla bråkdelen lite mindre trevliga kommentarer tar SÅ JÄKLA HÅRT. Alla säger att det är ju bara att strunta i det men vi alla vet lika väl att det inte går. Visst kommer ni alla ihåg ungefär allt elakt som sagts till er under era liv men säkert inte allt det snälla? Sen börjar jag fundera (som vanligt) och varför ska det klassas som något negativt att vara osäker? Hur fasen ska jag kunna vara säker när jag håller på med MASSA saker som är totalt sprillans nya för mig? Att efter fem månaders bloggande hamna på en stor bloggportal, där det förväntas att man ska producera inlägg med bra innehåll och samtidigt behålla läsarna för att göra arbetsgivaren nöjd, det är en sak som får mig att känna mig osäker. Tänk er själva, när ni varit nya på era jobb, så förstår ni min känsla! Sen vet jag ju att efter ett tag på nya jobbet börjar man känna sig mer varm i kläderna men då kan jag garantera att det hunnit dyka upp ännu något nytt i livet att vara osäker över. Sånt e' ju livet liksom! Än en gång börjar jag tvivla på innehållet i mitt liv, räcker det verkligen för att behålla intresset att läsa/följa/titta? Jag märker nämligen att de gånger jag lägger upp bilder, inlägg och klipp där vi är mer "fixade" och "uppklädda" alltid blir mest populära, fastän alla säger att det är vår vardag som är så härlig. KLART ATT DET GÖR MIG OSÄKER! Och tydligen vill folk inte följa osäkra personer. Varför? Det känns som att jag efter varje publicering går omkring naken och bara väntar på att någon ska peka och skratta men ibland har jag tur och kommer undan. Som att någon när som helst bara ska avslöja mig, nu när jag ju faktiskt är så JÄVLA nöjd med det jag åstadkommit, och bara säga: "HAHAHAHA, varför bloggar du? Ingen bryr sig ju!" Eller: "Det spelar ingen roll vad ni filmar, ingen kollar ju!". Hittills har det inte hänt och jag är så sjukt glad för det. Jag känner verkligen hur häftig men ändå känslig bransch det här är. Man är aldrig bättre än det man senaste publicerat och för tillfället känner jag mig rätt kass. Det stressar mig att så många håller på med massa samarbeten, coola projekt och får en massa roliga bud hem till sig men i mitt liv händer inte såna roliga saker. JAG älskar mitt och det är ju huvudsaken så klart men det vore ju kul om ni som följer med i det också gillar det lite, vilket jag hoppas att ni gör. Och JA, JAG ÄR OSÄKER. Det skäms jag inte för. Tack för att jag fått svamla av mig, nu känns det lite bättre igen. Exakt när denna bild togs sa jag något i stil med: "Men seriöst Leif, du måste ju stå lite längre bort!/hålla kameran lite högre upp!/säga hur jag ska stå!"
