För varje dag som går, älskar jag Åke mer och mer. Han känns mer och mer självklar och blir bara roligare att hänga med hela tiden. Jag älskar att han börjar vara en egen person som ger så mycket tillbaka hela tiden. Tyvärr kan jag inte helt och hållet njuta av den känslan. Ju äldre Åke blir, desto mer blir det att älska och desto närmare kommer dagen då vi måste/vill/borde börja tänka på ett eventuellt syskon. För varje dag som går kan jag njuta mindre och mindre i stunden, för jag vet att den för mig närmare en period som jag fasar för. Ni vet ju sedan tidigare att jag inte alls är sugen på att vara gravid igen av förklarliga skäl men det beror också på en annan sak, som jag drar mig för att säga. Det är nämligen inte så man SKA känna som kvinna tydligen. Som kvinna SKA man älska lukten av bebisar, bebisfötter och att vara mammaledig. Man SKA säga saker som: "STOPPA TIDEN!" och att det rycker i livmodern när man ser små, färska människor. Man ska älska att klä de minimala personerna i gulliga kläder, vira in dem i filtar och säga att man älskar dem direkt och att ordet älska har fått en ny innebörd, redan på BB. Ja, i alla fall om man ska tro sociala medier. Det är ju så JÄVLA underbart första tiden, ni vet? Och vi som kvinnor, som burit detta liv i oss så länge, vi har en sån speciell kontakt med bebisen direkt och vi ska känna det med en sån självklarhet direkt den "tittar ut". Känner vi inte så, beror det på en förlossningsdepression och vi bör därför söka hjälp, så att vi också till slut kan lägga ut vita bilder på våra bebisar i vita filtar. Sen ska vi få höra hela tiden av äldre personer som har äldre barn att vi ska NJUTA NU. Det går så fort, förstår du. NJUTNJUTNJUT! Det här är ju en sån härlig tid! Och vi ska le och säga att herregud vad vi njuter. Känner du inombords då att du faktiskt inte njuter, då kommer du att känna dig lite misslyckad som kvinna igen. Vi ska också höra att vi ganska snabbt efter första barnet förmodligen är supersugna på att "skaffa fler". Säger vi då att nej, det är vi faktiskt inte eftersom det är rätt vidrigt att vara gravid och skönt med ett barn som är lite större, så kommer vi att få höra att DET GLÖMMER DU SNART och sen kommer det fler bebisar på löpande band. Glömmer du aldrig bort hur jobbigt det var, så kommer du känna dig ännu lite mer misslyckad, alla kvinnor gör ju nämligen det. För någon dag sedan satt Leif och jag och pratade om det här och först då lyckades jag sätta fingret på det. SÅ jävla enkelt egentligen men eftersom det inte är så man som kvinna SKA känna har jag liksom inte ens tänkt på det. Okej, är ni beredda nu? Lova att inte rasa! JAG GILLAR INTE ATT HA EN LITEN BEBIS. Jag tycker inte att lukten är god nog för att kompensera första tiden av ensamhet, tristess och ångest. Misstolka nu inte det här med att jag inte gillar att ha barn. Jag älskar varje dag som går! Nu när jag kommit underfund med vad som skavt i mig känns det så mycket lättare. JAG ÄR INTE EN DÅLIG MAMMA! Jag har ingen evighetslång depression! Jag har helt enkelt bara inte haft så kul som man ju SKA ha som nybliven förälder! Bara för att jag inte vill stanna i en superlång spädbarnsperiod är jag fortfarande inte en dålig mamma! Jag vill inte stoppa tiden! Jag vill att tiden ska gå och ser fram emot allt kul vi ska göra. Vet ni, denna insikt har fått mig att inse att jag faktiskt kommer att våga försöka mig på ett syskon till Åke någon gång. Jag har länge tänkt att jag inte borde eftersom jag helt enkelt inte är mammamaterial och det bara vore supertaskigt mot barnet att ge hen en hemsk mamma. Att jag nu förstått att bara för att alla verkar älska den så kallade (påhittade?) bebisbubblan så behöver inte jag göra det. Nu ska jag försöka få min hjärna att inse att jag de senaste tio månaderna inte varit en misslyckad, deprimerad kvinna, utan att jag helt enkelt trott på alla som säger att spädbarnstiden är så jävla bra och att jag inte förstod att det bara blir bättre. Och vet ni vad det bästa är? Att jag har resten av livet på mig att njuta!
