Nä hörrni, idag fungerar inte mitt positiva tänkande alls. Jag känner mig så låg och ärligt talat helt värdelös. Det kanske låter töntigt men jag trodde aldrig att jag, efter femton år på arbetsmarknaden, inte skulle kunna få ett jobb. Det tär mig sönder och samman och jag blir så oerhört stressad när jag tänker på framtiden och hur vi egentligen ska ha råd att klara vardagen. Allt för att jag hoppade av en utbildning som jag inte klarade av och som kanske på sikt i alla fall hade gett mig ett jobb. Jag blir så otroligt ledsen över alla arbetsgivare som inte ens bemödar sig att skriva ett kort mail där det står att jag inte fått jobbet och lika ledsen över de mail jag får som informerar mig om att andra sökande fått gå vidare men inte jag. Vad hände? Jag älskar ju att jobba! JAG VILL JOBBA! SJÄLVKLART har jag krav på vad jag vill jobba med, jag har testat väldigt många olika branscher och vet vart jag inte passar men jag söker som sagt nästan alla tjänster jag är behörig att söka. För varje dag som går blir jag sämre och sämre på att sälja mig själv och det börjar gå så långt att jag knappt vågar söka någon tjänst längre eftersom jag inte tror att jag skulle klara det. Nu ska jag dra ett täcke över huvudet och hoppas att det ger mig lite mer positiv energi! P.S. Jag vet att jag har ALLT annat att vara tacksam för men jag ber er som sitter på era jobb att stanna upp en kort stund och tänka på hur härligt det faktiskt är att ha den tryggheten. Update: hela familjen kom och la sig under täcket med mig! Har gråtit av lycka mot Åkes mage och ligger nu och lyssnar på alla tre när de sover. Livet alltså! Kärleken är fan inte att underskatta.
