I fredags tidsinställde jag ett inlägg som kom ut på bloggen i morse. Jag hade helt glömt det och blev arg på mig själv när jag såg det. Hur kan jag ens sitta och publicera ett ytligt inlägg när världen är så jävla ledsen just nu? Det finns liksom inga ord som kan beskriva eller på något vis göra något bättre så jag låter bli för tillfället. Sitter på bussen på väg hem med ett så enormt sug efter min lilla bebis och hans oskyldiga själ. Jag vill hålla i honom och få honom att skratta hela hans liv. Jag vill aldrig att han ska behöva veta att det finns ondska i världen. Ikväll blir det en sen inspelning av poddis, längtar SÅ till veckans terapistund! Hoppas ni kommer lyssna! ❤️
