Jag har ju nämnt att jag kommit till ett par insikter under min tid på resande fot. En av de största är att jag verkligen inte gör något just nu för min egen skull. Visst, mycket av det jag gör är superkul men jag gör det oftast för att andra ska vara nöjda och glada. Att leva ett liv delvis på internet är superskoj och givande på så otroligt många sätt. Tyvärr målas det ständigt upp alldeles för lyxigt och härligt vilket innebär att folk kämpar med näbbar och klor för att få komma dit. Det skrivs säljande rubriker för att få mer läsare till bloggen, görs reklam överallt och det känns i många fall som att man tror att ju fler samarbeten/reklaminlägg man gör, desto mer lyckad är man. Nu talar jag bara utifrån mig själv och de vänner jag har i samma "bransch" men det är SÅ mycket mer som inte syns på ytan. För att få samarbeten t.ex. krävs det ofta att bloggaren själv först skickat ut hundratals mail till företag, där de skrivit en typ av personligt brev och berättat om deras liv och blogg. I vissa fall kommer inga svar. INGA svar av hundra mail. Ibland kommer något, kanske ett företag som ser en möjlighet att göra billig reklam. Bloggaren blir då så till sig av att äntligen ha fått napp, eftersom det är ett bevis på att man har lyckats och ställer i princip upp på allt. Det kan vara att få en produkt för några hundralappar och sedan skriva om den flera gånger på blogg och andra sociala kanaler och då nå ut till flera tusen personer. Jag blev kontaktad av ett företag förra veckan som erbjöd mig produkter för 1000:- i utbyte mot TRE blogginlägg. Ett blogginlägg tar rätt lång tid att skriva och varje inlägg nåt ut till väldigt många personer. Som tack skulle jag alltså få produkter, inte pengar. Det är oerhört dåligt betalt för ett rätt saftigt jobb. När man sedan landar bättre samarbeten, ökar pressen från företaget. Har du en tävling måste många delta, bilderna ska vara rätt, texten rätt och inläggen ska publiceras enligt ett schema som ibland kan vara rätt stressigt att hinna med, eftersom man ju samtidigt har ett annat liv också. Mellan de varven ska dessutom andra inlägg publiceras, fotas och utformas enligt vad man tror läsarna gillar. Ibland kanske man gör på ett sätt som inte känns helt rätt men man har sett andra göra det och det verkar gå hem i stugorna. Man ska vara naturlig, ärlig men samtidigt inte för ärlig, för då kan det bli för tråkigt. Det ska finnas en känsla av lyx inbäddat mellan raderna så klart. Man får höra att det är så kul att läsa om vardagen och att det är så kul att se Youtube-klipp när man "bara filmar en vanlig dag". Att det innebär att stoppa en kamera i sitt barns ansikte i tid och otid, samt klippa ihop allt i stället för att ännu en kväll sköta nattningen, det syns inte. Jag har sedan Åke fötts levt i den här världen. Jag har älskat mycket och hatat mycket. Jag älskar kontakten jag får av er som läser men hatar känslan jag får när jag tappar. När jag lägger ner timmar, filmar saker som tar enorm tid, klipper ihop det med musik och ljudeffekter och sedan bara tappar prenumeranter. Det går inte att inte ta det personligt. Jag blir så ledsen när jag VET att folk vill göra det här utan att förstå hur mycket tid och kraft det tar. Visst, du kan starta en Youtube-kanal men kraven från de som följer kommer att gradvis öka. Du måste snabbt köpa ny utrustning, använda proffsigare program och INGENTING är så enkelt som det ser ut. Innan jag hamnade här trodde jag också på ytan. På att roliga klipp bara var roliga direkt. Jag tänkte inte på att man måste lägga upp det i minsta detalj när man filmar, tänka på att ta pauser mellan meningarna för att kunna klippa, tänka innan på vart det ska komma in musik och hur det ska fungera ihop. Insikten som slog mig så stenhårt är ju så klart att internet har skadat mig. Det är delvis mitt liv här som har tryckt ner mitt självförtroende, efter att ha kämpat för att vara så många till lags så länge. Jag vill inte på något vis läsa att jag inte ska ha så höga krav på mig själv, sluta om det inte känns kul eller att jag är otacksam nu. Jag vill inte sluta, det går inte undvika kraven som ställs på en internetmänniska och jag måste få vara lite otacksam. Det är ett jävligt otacksamt jobb. Nu har jag haft turen att välsignas med de allra bästa läsarna här men vissa kommentarer jag har fått på mina olika kanaler är såna som jag aldrig någonsin skull behöva få i riktiga livet. Och det är en hemsk tanke att tänka att all tid jag spenderat med att försöka vara alla till lags på internet, har inneburit att jag missat exakt lika mycket tid av mitt riktiga liv. Jag har ett heltidsjobb, ett hus, ett barn, en hund, en man, vänner och ett helt liv som jag utan att tveka tagit tid från för att jobba stenhårt med mitt liv på internet. Ett liv jag förvisso älskar men som jag inte på något vis tjänar pengar på eller vill leva på. Vart vill jag komma egentligen? Jag älskar er och allt bloggen ger och kommer INTE sluta. Jag kommer däremot ändra min inställning till den och släppa alla krav. Jag kommer inte bry mig om att göra samarbeten om det inte är så att något företag kontaktar mig och det känns bra i magen. INGEN STRESS ska finnas på denna blogg. Jag ska försöka jobba på min IRL-person. Det innebär att jag kommer att kapa ännu mer följare på olika ställen för att försöka omge mig med andra som satsar på livet utanför internet i första hand. Att hålla på att scrolla igenom reklaminlägg och stressjakt gör ingenting för min självkänsla. Jag kommer även kapa några fler saker och det kommer jag informera om inom kort! SÅ peppad på att leva mer HÄR och NU och för en gångs skull inte sitta vid datorn hela tiden när min familj gör annat. Jag vill bli en mer vanlig människa, inte en som bara tänker på sociala medier. Som sagt, ska berätta mer sen. Hoppas inte detta inlägg uppfattades überbittert men det känns i alla fall superskönt att ha kommit till denna insikt. Bloggen kommer uppdateras när jag känner för det och bara med saker som kommer direkt från mig, inte något som jag TROR att folk kommer vilja läsa. Jag måste börja saker för min skull. HEJA MIG!
