Ibland slår det mig, vi hade kunnat vara en familj på fyra redan nu. Hade inte det lilla fostret i min mage slutat leva där i mars, hade det kunnat växa sig till en bebis som skulle ha fötts i oktober. Det är så underligt egentligen, att jag utan att blinka kan känna att det faktiskt någonstans är "skönt" att det blev som det blev, eftersom ingen av oss var redo för ett till barn redan i oktober. Det kanske låter bortskämt att ens påstå det, då ju både Leif och jag är vuxna och VET hur barn blir till och därför borde ha sett till att inte bli gravida innan vi var redo. Vi trodde helt enkelt inte att det skulle gå så himmelens fort och blev så chockade. Att gå igenom ett missfall var för mig inte något enormt trauma, det går liksom inte jämföra med förlusten av tvillingarna, men själva situationen var traumatisk. Ovissheten, tiden jag fick gå hemma och vänta på att kroppen skulle "göra sitt jobb" utan att den gjorde det. Bemötandet jag upplevde att jag fick av sjukvården och kroppens långa återhämtning efteråt, det var jobbigt. När det liksom var överstökat kände jag mig så himla lycklig, just för att kroppen ändå på något vis kirrat biffen igen. Jag har inte ens tänkt på det lilla livet som ett liv, eftersom jag utgår från att det inte var livsdugligt och därför inte hade någon chans. Med tvillingarna var frustrationen och sorgen så himla mycket större eftersom de båda var fullt friska. Tiden efter missfallet var faktiskt underbar. Jag hann njuta av en vår och tidig sommar, resa till Göteborg och känna att jag på grund av flera faktorer hann bli mer den Elisabeth jag en gång varit och jag tror också att det därför känns så himla mycket mer rätt att vara gravid den här gången. Visst, jag är LIVRÄDD när jag tänker att jag ska jonglera två kids men på så många plan känner jag mig redo att anta den utmaningen. Det är så himla knäppt hur det kan bli ibland, livet. Jag vill ju se mig själv som en rätt krass person, som inte tänker så mycket på ödet och andra flummigheter men rätt ofta inser jag att livet tycks ha en tendens att ordna upp sig omkring mig fastän det stundtals verkat omöjligt. Någon eller något måste ju ligga bakom allt som sker eller är det jag som styr skeppet utan att ens märka det? När det kommer till allt som kunde ha varit finns det ju så klart ändå en hel massa som man ändå kan fantisera om och tänka "tänk om..." Några saker jag ibland tänker på är: - "Tänk om jag inte hade flyttat från Göteborg och i stället varit med och startat salong med mina kompisar Hanna och Liza? Hade jag bott kvar där än? Hade Leif flyttat ner? Hade vi haft Åke?" - "Tänk om jag inte hade slutat plugga till Beteendevetare? Hur hade mitt liv sett ut då?" - "Tänk om inte hade varit på Sweden rock just det året, just vid den scenen och träffat Leif? Tänk om jag inte hade gått på den där festen i Umeå sen och träffat honom igen? Hade våra vägar mötts ändå?" - "Tänk om jag hade åkt som au pair till USA som jag hade tänkt i gymnasiet? Hade jag varit kvar där då? Eller hade jag blivit utslängd?" Vad har ni för "tänk om"-scenarion? För JA, vi ska inte hänga kvar i det förflutna eller grotta ner oss i saker som varit eller kunde ha varit, men visst är det kul att fantisera lite ibland? Tänk om...
