Förr i tiden hade jag helt andra ursäkter till varför jag var trött på dagarna. Det kunde handla om sena kvällar med vänner, fester och telefonsamtal in på småtimmarna. Hur det ser ut nu? Låt mig berätta om denna natt och bered er på att avundas mitt händelserika nattliv! Igår gick vi och la oss i vanlig ordning vid 23-tiden. Jag läste ett tag (SÅ bra bok för övrigt, kommer recension sen), Leif och Ralf somnar och Åke bökar på i sin säng bredvid vår. Han är förkyld (IGEN) och har svårt att andas genom näsan. När jag sedan ska försöka inser jag att varken Åke eller jag kommer att få någon ro förrän han fått nässpray. Så ut och rota runt i köket för att leta nässpray, efter att ha sprejat ur en tom flaska några gånger i en mycket missnöjd Åkes nos. Väl tillbaka med rätt flaska, får jag in några bra sprej och ställer mig sedan på knä i sängen för att ställa nässprayen på vår sänggavel. Precis då sätter sig Leif rätt på min högra fot och det gör SÅ JÄVLA ONT. Vi är redan rätt sura eftersom klockan är mycket och ingen riktigt fått sova och nu uppstår tumult. Jag(fast foten då): https://youtu.be/Y9j3heYZAk8 Efter allt lugnat sig en stund somnar vi till slut. Då börjar jag drömma om min fot. Den är blå och svullen och eftersom jag är en person som nästan aldrig ens får ett blåmärke var det både läskigt och spännande att drömma om. Sedan vaknar jag upp. Typiskt, foten var ju inte blå och svullen, det var bara en häftig dröm. Tills jag tittar ner och ser att den är SJUKT BLÅ och SJUKT SVULLEN! YESSSSS! Sedan vaknar jag igen. Med en senig fot som är öm men inte alls något att visa upp för att få någon sorts uppmärksamhet. När ni ser någon som ser väldigt, väldigt trött ut nästa gång, tänk då på att en del faktiskt har ett SJUKT spännande liv och att de därför helt enkelt inte har tid att se pigga ut. ÄH. Så jävla ovärd natt.
