Det är så jäkla kluvna känslor inom mig just nu, å ena sidan går jag omkring med en liten, liten mur omkring mig mot andra människor samtidigt som jag å andra sidan förväntar mig att Leif inte ska se muren och i princip kunna läsa mina tankar. Så här tänker jag; Det som hänt oss är ju verkligen en så himla privat sorg. Att jag berättade om den, är ENDAST för att försöka normalisera allt kring missfall och saker som sker i kvinnokroppen, INTE för att jag på något vis vill bjuda in folk innanför min lilla mur. Jag mår bra på alla plan, men när jag är hemma med Leif, då vill jag ha möjligheten att må precis hur som helst och just nu gör jag det. Direkt jag går utanför dörren fasar jag för att träffa någon, för jag vill inte bli behandlad annorlunda, bara för att jag, för att sprida kunskap kring missfall, berättat om vårt. Jag vill inte ha sorgsna blickar, onödigt långa kramar eller uppmuntrande ord, för jag är inte där längre. Jag har bearbetat det utåt sett. Det som är kvar att jobba med är endast för mig själv. Kroppen är inte alls på banan och jag har kvar symptom som stör mig. Jag hormonsvettas och är väldigt öm och svullen om magen. På det privata planet är jag inte redo att återgå till vardagen än och det är så svårt att acceptera. Självklart kan jag stundtals sörja det liv som inte fick bli, jag mår dåligt för att mina kläder inte känns bekväma och jag är inte sugen på att äta något, för min mage mår inte bra. För oss kvinnor är det omöjligt att matcha kroppen och knoppen i såna här situationer, eftersom de aldrig någonsin är på samma plan. Jag kan känna mig pigg i hjärnan och plötsligt få ont i magen, då kraschar liksom hela systemet. Samtidigt kan Leif göra vanliga saker, gå och bada med Åke (över huvud taget hänga med Åke), träffa folk utan att behöva värja sig för sorgsna blickar (det har ju inte hänt i hans kropp) och på många sätt återgå till det normala. Han har ju också så klart tagit stryk av allt som hänt men ibland slås jag av hur otroligt ensam man ändå är i det här. Han kan inte läsa mina tankar och eftersom jag knappt kan det just nu, så förstår jag att han inte hänger med. Det är bara så jävla orättvist att verkligen allt ska drabba oss kvinnor hårdast, att vi ska hållas kvar där vi inte vill vara och på så sätt känna oss ännu mer utanför. För att liva upp livet har jag piffat lite med min hårfärg och tycker den blev rätt fin! Mitt hår hann tyvärr komma till stadiet i graviditeten där det känns helt dött och det försvinner ju inte direkt automatiskt nu. Dessutom är den här längden just nu den absolut värsta för mitt frissiga burr och jag ber er att säga NEEEEEEEEEEEEJ om jag någonsin i framtiden säger att jag ska klippa sån här frippa. Kortare är okej men precis öronlängd gör sig inte bra på mig. Tack för att jag fick analysera med er, det jag i slutändan vill komma till är nog mest att jag är så förbannad över hur retsamt det faktiskt är att det inte finns en quick fix. Det går inte komma ifrån att det inte bara finns "gravid" och "inte gravid", det finns också ett mellanting som inte försvinner direkt. Mellantinget gör att att du trampar gyttja lite längre än nödvändigt och inte får känna dig som dig själv, hur mycket du än vill. Längtar efter mig själv.