Hej hej, hormontanten här! Trevligt att råkas! Hahaha, vilken dag alltså! Jag har hunnit bocka av alla känslor och måenden och hinner inte riktigt med i svängarna känner jag. Jag vaknade upp i morse på strålande humör, frihetskänslan i livet bara ÖSTE på! Jag tog en lång dusch, färgade ögonbrynen, åt massa sockerkaka och vi tog en lång promenad i solen. SÅ härligt! Det finns säkert många som känner igen sig i det jag ska skriva nu, men efter en sjukdom/ett stadium av kroppsfängelse, är man ju så peppad att man vill göra ALLT på en gång. Jag vill yoga, shoppa, springa, städa, laga mat, måla golv och ta roliga foton samtidigt. Allt jag inte orkat göra den senaste veckan, och även veckorna innan då jag var gravidförlamad av trötthet. Då är det också lite väl lätt att glömma bort att jag för ett dygn sedan var med om ett ingrepp som inte var så lätt, och innan det befunnit mig i känslomässig limbo där jag ätit uselt, sovit uslare och inte orkat röra mig alls. Det kommer tillbaka, och efter lunch idag kände jag bara att jag tappade all gnista och direkt ville sova. Då kommer också det dåliga samvetet smygande; varför ska JAG få sova, när Leif är trött också? Han har ju också haft det jobbigt! Jag går skuldmedvetet till sängen, lägger mig och kniper igen ögonen men kan inte skaka av mig känslan av att vara en värdelös fru och moder. JAG VET, jag är så knäpp! Det är ju min kropp som tagit all fysisk skada och därför självklart är sjukt trött men jag kan ändå inte låta bli att känna mig dålig. Jag är ju så glad, egentligen, varför vill jag bara sova? Jag måste jobba med det här känner jag. När jag låg i sovrummet och vilade hörde jag att Leif och Åke gick ut i solen. Då kände jag mig så ensam och onödig, som aldrig orkar göra något med Åke längre. Senaste månaden har jag varit galet trött och Leif har fått dra det tyngsta lasset och jag har tänkt hela tiden att bara jag passerar en viss vecka i graviditeten, då kommer jag bli en mer aktiv förälder! Nu när allt blev som det blev tänkte jag kanske lite dumt att jag skulle återgå till mig själv direkt men jag måste skaffa tålamod. Det är sååå tråkigt att ha tålamod ju! Hur som helst, min kropp verkar vilja släppa ifrån sig en massa hormoner nu, så jag växlar mellan att svettas SÅ mycket och att frysa. Kan bli tvärt arg och sen glad. Jag har fortfarande kvar halsbränna och tarmarna verkar ha ändrat banor totalt, så magen är lite knäpp. I övrigt mår jag faktiskt bra, har inte alls särskilt ont och blöder nästan ingenting längre! Jag måste helt enkelt bara ta ett djupt andetag och inse att energin kanske måste fyllas på lite varje dag och att jag behöver vila för att bli pigg. Den här lilla grånosen spenderade förresten natten hos svärmor så att vi skulle slippa gå kvällspromenad igår kväll, vilket ledde till en annan scen än vanligt vid Åkes frukost: Alltså, vad gör ni som INTE har hund? Städar?!