Ni minns väl min enorma livspepp för bara typ en vecka sedan? När jag var så glad, tacksam och allt sånt, för att kroppen mådde bra, alla var friska och livet egentligen ju är helt jävla fantastiskt? Den försvann bara en dag. Jag har hittills under helgen försökt tänka på vad som egentligen hände och alldeles nyss, under morgonpromenaden med Ralf, kom jag på det! Jag slutade jobba för det. Så enkelt är det. ALLTID när något känns bra, som att jag kommit i mål, då slutar jag jobba. Då har jag liksom nått dit jag strävat och borde således bara vara nöjd. Om min rygg varit ond en stund, då tränar jag tills den känns mindre ond. Sen slutar jag. När min tand varit ond nu, då borstar jag, tandtrådar och vårdar. Tills den inte längre är lika ond, då fortsätter jag att strunta i den. Exakt samma sak gjorde jag med min lycka. Jag lät för mycket brus komma emellan. Jag lät alla tankar om hur mycket sämre jag är än alla andra komma emellan. Alla som lägger ut bilder när de solar och NJUTER under påsken fast de har småbarn, när jag själv känner att jag aldrig kommer få sitta stilla i solen igen. Alla som sitter och skålar på stimmiga barer med stora kompisgäng, när jag sitter hemma i soffan och BARA vill sova efter ett glas vin. Alla som orkar göra mer än två saker per dag och uppdaterar sina flöden med peppiga bilder på glada människor, när jag tycker att laga en god middag räcker alldeles utmärkt. Jag lät min stora oro komma emellan. Jag tänker att jag om en månad ska åka till Berlin och dö i ett terrordåd. Jag tänker att eftersom jag var så lycklig, så MÅSTE något dåligt snart hända. Jag tänker att jag ofta har ont i magen och vågar inte ens fundera över varför. Jag börjar sörja att Ralf redan är åtta år gammal och att han snart kanske blir sjuk. Jag började ta åt mig av alla pekpinnar och förbud som florerar. Hur vi ska vara perfekta föräldrar, genom att fatta att socker är knark, det är gift i allt och att de måste vara utomhus flera timmar per dag. Hur vi ska vara aktiva och närvarande, och inte låta jobb och andra intressen ta över. Hur vi inte ska sitta med telefonen NÅGONSIN nära våra barn och så klart samtidigt NJUTA av att vara föräldrar. Jag började stressa över hur min kropp efter en tredje, om än kort, graviditet fått ännu ett nytt utseende och en ny känsla. Än en gång sänktes mina murar och de svarta rubrikerna som skriver om hur vi binder vätska, riskerar sjukdomar och hur otroligt enkelt vi får en platt mage, kastades rätt i mitt ansikte. JAG SLÄPPTE IN STRESSEN. Stressen för mig innebär flera röster som ömsom pratar snabbt, ömsom skriker i mitt huvud. Den innebär ett sämre humör, en bitterhet och en ofattbar trötthet. Den innebär en ständig jakt på bekräftelse (hos mig själv oftast), en aldrig sinande törst efter att prestera bättre och en känsla av att aldrig duga. Den innebär att jag slutar carpa diem. Den innebär att jag konstant är irriterad under mina hundpromenader och aldrig låter Ralf stanna och nosa. Den gör att jag måste fylla varje tyst stund med ännu fler röster, ännu mer brus. Den gör att jag inte vill vara med mig själv. Under min morgonpromenad kände jag att rösterna i huvudet, tillsammans med rösterna i öronen från podden jag lyssnade på, skrek alldeles för högt. Jag vet inte om Ralf kände det, för han hoppade upp på en parkbänk i solen och vägrade gå, så jag satte mig också. Plockade ut hörlurarna, la bort telefonen och begravde min näsa i hans underbara päls som känns som plysch. Tog in det han tog in, vårfåglar som kvittrade, ljudet av bilar som körde i slask och en hund som skällde i nån by en bit bort. Lukten av snö som smälter, en ny årstid som kämpar sig fram och hur djupa andetag faktiskt känns. Där satt vi, osäkert hur länge, och bara var. Sedan gick vi vidare, Ralf fick bestämma väg och han fick lukta på (nästan) allt. Mina spända axlar sänktes en aning för varje steg och jag började återigen tänka tanken: Vad fan har jag så bråttom till hela tiden? För en sak vet jag säkert, socker må binda vätska och barn kanske inte ska sitta vid en skärm hela dagen, men stress binder mer skit än något annat. Livet händer här och nu och jag tackar min pälskling för påminnelsen! Från och med idag fortsätter jag aktivt att JOBBA för ett lyckligt och peppigt liv, för det är tyvärr så det är, inget kommer utan att man kämpar för det. Och om vi inte kämpar för livet, då spelar det andra inte så stor roll.
