Nu har halva veckan gått (VA?! REDAN?!) och jag tänkte att det är hög tid att göra en liten återblick på vad som hänt hittills. Först och främst, det har varit rätt trist väder att köra i, vilket resulterat i att jag igår kom hem när Åke redan hade somnat och idag åkte före han vaknade, vilket gör att jag känner mig SÅ frånvarande och full av dåligt samvete. Det är som att varje dag kräver särskild pussling och att det aldrig riktigt blir helt ultimat. Att sitta i en bil nästan två timmar per dag är på många sätt skönt men jisses vad det tar tid från livet också. Hur som helst, jag tänkte berätta om några händelser som inträffat och har valt att illustrera inlägget med gulliga bilder, eftersom det behövs just nu känner jag. Plus att det är konstant mörkt när jag är hemma och ej kan ta några nya bilder just nu. Okej, då kör vi! Den försvunna matkassen Vi hade äntligen kommit ihåg att beställa en matkasse till denna vecka och både Leif och jag skröt om det på jobbet i måndags, att idag ska jag minsann hämta ut veckans matkasse. OJOJOJOJ, så skönt det ska bli. Stegade in på Coop Burträsk rätt kaxig och berättade för en person att jag faktiskt var där för att hämta en matkasse. Samtidigt jag skröt om matkassens otrooooliga fördelar kom en ur personalen fram och sa att det ju inte fanns någon matkasse till oss där. VI HADE BESTÄLLT TILL NÄSTA VECKA. Alltså besvikelsen! Och tomheten i hjärnan?! Att stå på affären efter fem en måndag kväll utan ett enda recept i huvudet. Bra jobbat, Lindroths. Besöket hos barnmorskan + stopp i magen Igår var jag så på mitt efterlängtade besök hos barnmorskan! Ska fatta mig kort (hehehehe, eller?) men det gick bra, förutom när hon skulle sticka mig i fingret och det PÅ RIKTIGT SPRUTADE UT BLOD?!?!??!??! Jag = svimmade nääääästan pga sjukligt rädd för blod. Kanske bidrog det till att mitt järnvärde hade sjunkit? För det hade det! Från 117 förra gången till 103 nu. Min barnmorska rådde mig att köra på med Niferex igen och även med Laktulos. Jag känner mig så himla hopplös kring allt detta, särskilt eftersom jag startade dagen med ett toabesök som EJ var skönt eller det minsta trevligt. Jag har sagt det mången gång och kan säga det fler; hade män varit gravida hade det FAN inte varit så här. För övrigt kände jag att barnmorskan var SÅÅÅ stressad, hon frågade inte ens hur jag mådde? Inte EN fråga fick jag och aldrig hann jag nämna att jag faktiskt hade lite ont i fogarna, hur hemsk halsbrännan var eller fråga om allt som har med försäkringskassan att göra. Jag förstår att de är hemskt pressade men jag vill i alla fall få möjligheten att gnälla/berätta/känna mig sedd. Hjärtljuden lät i alla fall superfina och hon hittade dem direkt trots mothercake in frontwall, vilket ju var helt underbart! Kunde nästan, nästan njuta av att lyssna på dem. FRAMSTEG! Den sköra kärleken Känslan av hur skört ett förhållande faktiskt är sitter fortfarande i och det känns som att många som läste mitt inlägg igår också kände det. Jag vill tacka er för era kommentarer och kärleken jag får från ER varje dag, den tar jag verkligen inte för givet men uppskattar den enormt mycket. Jag känner mig manad att fortsätta prata massor med Leif, reda ut saker som skaver direkt och höra mig för hur han känner och mår så ofta jag kan, i stället för att låta allt bara springa på i sin sjuka livstakt. Jag tycker att så många (inklusive jag själv) ibland knappt tycks hinna känna någon sorts glädje för någonting i livet och att det bara är en ständig strävan framåt, uppåt. Man glömmer lätt att det kan bli ensamt i längden att leva så. Hur har er vecka varit hittills? Hoppas ni mår bra, trots att vi är mitt i mörkaste november. WE CAN DO IT! bildkällor: 1 - 2 - 3 - 4