Det känns som att det inte går att blogga på som vanligt utan att skriva några rader om fredagen. Inte för att någon missat vad som hänt eller för att allt inte redan sagts eller skrivits, utan för det är så jävla, jävla hemskt. Vi satt där i fredags, vid vårt köksbord. Klockan var strax före tre på eftermiddagen, Gry sov i sitt babynest och Åke åt en macka. Samtidigt mejades folk ner på Drottninggatan. Jag skickade meddelanden till alla jag känner i Stockholm och är så tacksam över att alla klarat sig utan fysiska skador. Samtidigt tänker jag hela tiden på de som inte klarade sig och de som sett och upplevt saker de aldrig kommer att glömma. Kort efter att nyheten slog ned blev vi i Burträsk utan el i flera timmar. Ett totalt sammanträffande så klart men vi blev ändå rädda när allt blev mörkt. Det kändes så passande på något sätt, ett mörker på så många plan. Nu fortsätter ju livet så klart, fastän vi alla skakats om i grunden. Samtidigt ser vi och läser om hur kärleken fullkomligt blomstrar i dessa tider och det fyller mig med hopp.
