Hörrni, TACK för all feedback på mitt inlägg tidigare idag! Jag känner bara att jag måste komma med en liten fortsättning på allt det här, eftersom en del kommentarer fått mig att fundera ännu mer. Jag har sagt det förr men säger det gärna igen, igen och IGEN. Jag är en människa som mår grundbra. Jag älskar mitt liv och alla personer i det och jag är för jävla tacksam för allt jag har. MEN vissa dagar mår jag helt enkelt bajs. Det kan röra sig om timmar eller minuter men det händer. Jag mår inte alltid bra och jag mår inte alltid dåligt. Skriver jag ett inlägg som handlar om ungefär en timme från min lördag när jag råkade må just bajs, betyder det inte att jag är deprimerad konstant. Jag är bara väldigt bra (ursäkta skryt) på att berätta hur jag mår och tycker på intet sätt att det är något fel med att må dåligt eller att berätta om det för alla som vill höra/läsa. Visst, min onda kropp är kvar men det som är bra med att vara öppen med hur man mår är att när man fått berätta, lufta och dela med sig, så mår man MYCKET BÄTTRE. Eller, i alla fall jag. När jag sedan får läsa kommentarer från er som hejar, peppar och känner igen er, känns det självklart ännu bättre och idag har jag mått sjukt bra precis hela dagen. Jag fick till och med sova en timme i morse innan Leif åkte på jobbet och min kropp tackade mig med att inte vara lika ond. MEN, bara för att jag mått sjukt bra idag är jag för den delen inte en person som alltid mår sjukt bra. På samma sätt som att jag inte är en person som alltid mår bajs. Rätt logiskt egentligen. Jag är en person som MÅR. Jag är inte en person som vill låsa sig på att vara en som mår bra, dåligt eller allt däremellan, jag vill få känna och bara låta det jag känner finnas. När jag delade inlägget på Facebook fick jag en kommentar från en person (en supergullig människa, absolut inget illa mot hen här!), som undrade om jag inte hade någon nära att prata med i stället för att dela med mig av mina upplevelser på Facebook. Jag tolkade det som att det är "fel" att vara öppen med att man ibland inte mår bra. Och det är ju fel, eftersom vi alltid ska må så bra hela hela hela tiden. Om jag bara delar inlägg där jag mår tipptopp konstant, hade jag nog inte fått en sån kommentar. Inte heller hade jag fått höra via omvägar att folk här i bygden tror att jag mår väldigt dåligt och inte heller hade Leif fått frågor om mitt mående. Att det händer bara för att jag väljer att dela med mig av en, enligt mig normal, tillfällig svacka, tycker jag är ett tecken på att vi borde vara lite mer öppna med att vi ibland faktiskt inte mår underbart. Mitt fysiska mående har självklart satt sig på mitt psykiska, vilket inte alls är underligt. Allt min kropp varit med om har ju även mitt psyke varit med om och kanske borde jag (och typ alla) prata med en terapeut någon gång men ärligt talat känner jag inget behov av det. För så är det i mitt liv, jag mår bra, dåligt, bättre, ännu bättre, sämre, lite bättre och så fortsätter det för evigt, i all oändlighet hoppas jag. Återigen återkommer jag till berg- och dalbanan. Hur kul hade det varit om den bara varit helt rak, utan de härliga nedförsbackarna som får det att ila i magen och som framkallar spontana skrattanfall? Vad krävs för att få susa nedför dessa kittlande backar? Jo, uppförsbackar. De som är så branta att man knappt vågar titta ner och som man känner att man inte kommer klara att bestiga. Men man klarar det och sedan kommer det att ila så där härligt i magen igen. Hur trist vore inte livet annars?
