Idag börjar Leif jobba igen och av olika anledningar kommer jag vara hemma med båda barnen typ hela hösten. Kommer skriva mer om det sen! Sista helgen av sommarlovet tänkte jag att vi skulle njuta av så klart men som vi ju vet blir ingenting någonsin som man tänkt. Lördagen startade som vanligt tidigt och inte ens morgonpromenaden kunde råda bot på mitt ruttna humör. När vi kom in hade jag århundradets utbrott och för varje sak jag sa inför Leif och barnen (och Ralf, som blev rädd och gömde sig i Åkes säng), fick jag mer och mer dåligt samvete. Jag kände mig dum för att jag var så missnöjd, så trött och så ARG hela tiden och varje gång det dåliga samvetet blev sämre var jag liksom tvungen att försöka säga något mer för att förklara hur dåligt samvete jag hade och då blev det ÄNNU sämre. Jag berättade för Leif om hur lågt mitt självförtroende är, som det också var när jag var hemma med Åke, hur trött jag var, hur FÖRBANNAT ont jag har i kroppen och hur otroligt lite jag gillade mig själv. Jag berättade för honom att jag hatade att vara den personen jag var just då, den som skapade dålig stämning och fick vår hund att gömma sig i Åkes säng. Jag grät, försökte förklara för Leif men insåg sen att jag mest försökte förklara för mig själv. Jag försökte förklara och reda ut varför jag var så ledsen och förtvivlad. Jag blev argare och ledsnare hela tiden, för jag visste innerst inne att för att råda bot på varför jag mådde så dåligt, skulle jag bli tvungen att göra massa saker för mig själv. Att göra saker för mig själv innebär att jag känner mig egoistisk och får så klart ÄNNU sämre samvete. När allt lugnat sig lite pratade vi om varför jag mår så här. Varför inte Leif mår så här. Vi kom fram till att alla usla nätter och tidiga morgnar påverkar mig mer dels på grund av all historia som min trötta kropp har och dels för att fastän vi båda vaknar minst tio gånger per natt (kissnödig hund, mardrömmande barn, blöjbyte, nappinstoppning osv), så sover jag sämre. Varje gång jag vaknar på nätterna tar det väldigt lång tid för mig att somna om. Jag får någon sorts vargtimme varje gång medan Leif sover innan hans huvud landat på kudden. Vi är båda trötta så klart men jag är på riktigt ett vrak. Att jag dessutom har ondare i kroppen än jag någonsin haft, gör inte att jag är piggare direkt. Nu har det låst sig så ordentligt i min rygg att jag ibland knappt orkar lyfta benen på morgonen och många gånger är armarna avdomnade när jag vaknar. Plus huvudvärk och en kropp som känns som att den först fyllts med sand och sedan flera liter vatten. Allt är liksom tungt, inifrån och ut. För att acceptera det faktum att jag faktiskt ÄR tröttare, trots att jag ju så klart bara borde inse det eftersom det inte alls är så konstigt, måste jag gång på gång älta anledningarna och säga till Leif varför jag säkert är trött. Jag har också gått omkring och känt mig misslyckad för att jag inte direkt njutit av sommaren som varit, när vi varit lediga tillsammans två månader och att jag inte direkt njutit av många somrar på sistone men då gjorde jag ett snabbt överslag och kom fram till följande: Sommaren 2013: Gravid med tvillingarna. Konstant illamående och trött. Sommaren 2014: Gravid med Åke. Konstant illamående och trött. Sommaren 2015: Nybliven bebismamma. Ammade, hade uselt självförtroende, var extremt orolig och konstant trött. Sommaren 2016: Gravid med Gry. Konstant illamående och trött. Sommaren 2017: Nybliven tvåbarnsmamma. Uselt självförtroende, tröttare än någonsin pga bland annat ovan lista, orolig, låg och sa jag trött? Herregud, jag har alltså haft fem somrar där jag knappt orkat göra NÅGOT?! Inte underligt att jag känner mig lite deppig och inte som den annars väldigt roliga och bekymmersfria personen jag har för mig att jag var. SÅ, jag har tvingats inse att jag måste vara egoistisk nu och att det inte är fel. Jag måste vara egoistisk för att kunna bli mig själv och undvika att skrämma hund, man och barn i framtiden. Jag måste vara egoistisk för att sluta vara personen jag inte gillar. Vad innebär det att vara egoistisk då? JO, jag måste först och främst ta tag i de saker som får mig att må bajs. De saker som får mig att må bajs är främst: Min smärta Min trötthet I veckan ska jag därför boka tid hos kiropraktor och kanske också på vårdcentralen. Jag ska också investera i ett gymkort och se till att gå och träna, få en timme ensam där jag kan vara själv och fokusera på mig. Det går liksom inte leva ett liv där man måste grimasera när man lyfter sitt barn, eller där man knappt orkar byta blöja eller springa efter i lekparken. Sedan ska jag sova. Jag ska ta varje stund jag får och bara sovasovasova. I lördags sov jag några timmar på dagen och även igår och det gjorde susen, fastän jag känner att det kommer ta ett långt tag att komma i fas. Det kan tyckas fjuttigt men för oss som inte direkt badar i pengar är både ett eller flera besök och kiropraktor och gymkort något som klassas som lyx. Dessutom är tiden rätt knapp i och med att jag ska vara hemma med barnen i höst och det går så klart ut över Leif när jag ska lämna hemmet och vice versa. Jag måste helt enkelt kämpa emot mitt usla samvete och försöka pränta in i mitt huvud att det här är något som bara måste ske, annars är det hög risk att jag blir skvatt galen. Sömn alltså, en sån gudagåva om man får nog av den och vilket monster man blir utan. Hade aldrig insett det innan jag blev tvåbarnsförälder. Ojojoj, vilket långt inlägg det blev. Har någon ens orkat läsa? Hallååååå? Hur som helst, det känns bra att jag ska ta tag i det här nu och att det bara kan bli bättre. Nu börjar min första vecka ensam med två barn (SÅ glad att jag ska jobba en dag i veckan), ett med svår tvåårstrots och ett med massa snor och ett nytt leap som precis börjat. Ni kan väl önska mig lite lycka till?
