Nu har jag skummat igenom tre år av mitt liv här på bloggen och en sak märker jag så himla tydligt. Hur det svänger, hur det har svängt. Hur jag skriver, hur jag mår, hur jag känns. Och nu när jag skulle kolla igenom andra halvan av av tiden på bloggen insåg jag att den har varit rätt...trist? SÅ himla tydligt är det att jag inte mådde särskilt bra i livet under graviditeten och under en ganska lång period efteråt. Det är först nu de senaste månaderna jag märker att jag låter som mig själv i skrift igen, vilket känns fantastiskt. Däremot känns det ju en gnutta sorgligt att se bloggen som en sorts graf över mitt mående och inse att grafen varit rätt låg under en lång tid. Jag är så glad att ni ändå läst och kikat in, fastän jag kanske inte varit på topp. Kanske behöver man inte vara på topp heller för att vara en intressant person? Men det är ju lite så man lärt sig att man ska vara. PEPPAD, händelserik, energifylld och lycklig är ju perfekta ingredienser för ett liv värt att läsa om, TÄNKER jag. Att jag inte mår bra när jag är gravid och minst ett halvår efter bebisen fötts är så hiskeligt tydligt. Därför blir andra halvan av tillbakablicken på bloggens liv lite mer komprimerad, just för att det inte hänt så mycket här. Mycket har hänt i livet utanför men det är ingenting jag skrivit om. SÅÅÅ vi kör helt enkelt en lite mindre version denna gång! Det blev sommar och Åke var ett och ett halvt år. Sommaren var så härlig när han hade börjat gå och vi kunde utforska så mycket mer av världen tillsammans. Han var också blondare än någonsin och fick ännu en vagn! SÅ nöjda vi varit med den, den sålde vi när vi bytte till syskonvagn. Första bilden av Gry i vecka åtta och magen i typ vecka 20, 27 och 34. Kände mig fin och mådde fysiskt okej under graviditeten men hade det jobbigt i övrigt. Leif och jag hade en liten svacka och jag kände mig ensam och rätt förvirrad. Skönt att det gick över när de värsta hormonerna lämnade kroppen! Leif och jag hade en dejt under graviditeten, där i början när allt kändes pirrigt och nervöst. Sen fyllde Åke TVÅ år och jag målade väggen i Grys rum. Sen kom hon till slut! Den pyttelilla, sköra dottern, som genast blev överöst av kärlek från sin bror och föräldrar. Underbara lilla person alltså, så glad att det blev just Gry. Hon var sjuk nästan hela våren. SÅÅÅÅ förkyld under så himla långa perioder och vi åkte till akuten två gånger när hon hade svårt att andas. Amningen funkade inte och hon började tappa i vikt men när vi började ge henne ersättning vände allt över en natt. Hon blev pigg, glad, nöjd och lite tjock. Så är hon fortfarande, världens gladaste lilla bebis, jag brukar säga att hon ärvt Leifs inre solsken. Jag började skriva krönikor i en lokal tidning och startade en podcast med Lojsan, som vi just nu har lite på paus. SÅ roliga upplevelser, förutom att bilden till mina krönikor är tagen när jag var gravid vecka 17 och inte hade skor på mig. Sommaren -17 swischade förbi i en dimma av tvåbarnschock, förkylningar, körtelfeber, dop och EXTREMT håravfall för min del. Många fina stunder fick vi så klart men det är ingen sommar jag kommer att längta tillbaka till, nu längtar jag bara framåt mot nya upplevelser med ett lättare sinne. Sen köpte vi vårt hus och det har gjort så mycket för oss som familj och par. Det här var precis det vi behövde, vi är SÅ redo för en förändring i livet och jag längtar så mycket efter alla fina traditioner och livshändelser vi ska få uppleva här. Även ni som läser här och följer mig på Instagram verkar älska vårt projekt och det känns så himla kul! Bloggen behövde en liten extra sprutt och detta hus känns som den sprutten, på alla fronter. Nä hörrni, jag är så jäkla glad över att den här tiden är gjord. Det må låta otacksamt och drygt men jag längtar INTE tillbaka till bebistiden med varken Åke eller Gry. Det ÄR inte min grej, fastän jag älskar dem så att det gör ont. Jag är bara så ivrig nu och vill få lära känna mina barn mer, mer och MER och just NU känns det så himla skönt i livet. De är så roliga, glada och gulliga alltså och det blir verkligen bara bättre och bättre. För min egen del känns allt också så mycket mer positivt. Jag hade nästan hunnit glömma att jag ju alltid varit en positiv person med sjukt mycket energi eftersom den personen varit borta så länge. Nu när jag börjar hitta tillbaka till den jag var innan känner jag typ: "JA MEN JUST JA, DET VAR JU SÅ HÄR JAG VAR!". Som att träffa en kär vän igen. Håret har slutat rasa och växer ut i extremt knepiga små frisyrer. Mina kroppskrämpor blir färre och färre, fastän kroppen är så sanslöst svag och ond efter allt bärande. Tröttheten är stundtals förlamande men börjar kännas lite lättare. Jag somnar nästan alltid lycklig och tänker på hur otroligt lycklig jag är. Jag kan höra Leif och Åke i rummet intill och känna att jag är så jävla kär i dem båda. Jag kan nästan längta tills Gry vaknar i sin säng och ibland låtsas att hon vaknat till för att få lyfta över henne till mig och somna med hennes lilla ansikte mot mitt. Jag har börjat bädda ner Ralf igen och lämnar till och med en lampa tänd i vardagsrummet till honom om han skulle gå upp på natten och kanske inte se så bra i mörkret. Jag har börjat få inspiration och lust igen. Jag drömmer, längtar och ja, jag njuter faktiskt ibland också. Så nu hoppas jag att nästa 1.5 år av bloggen kommer innebära en graf som vänder alltmer uppåt och får stanna där oftast, med några små avstickare nedåt. För så är det ju, livet.
