95% har gått, jag är i tionde(?!?!) månaden och nu kan det verkligen hända när som helst, hjälp! Om jag blir igångsatt är det ju dessutom ännu färre dagar kvar men nu vill jag inte alls tänka på det. Nu har paniken kommit tillbaka, jag är inte redo! Jag vill inte ha ont! Jag vill inte få skador! Jag vill inte vara orolig för att barnet inte ska födas friskt! Jag vill inte panika i väntan på det där första lilla skriket! Mycket av paniken beror så klart på att Åke fortfarande är sjuk. Hela livet pausas ju lite när ens lilla barn inte mår bra och jag har knappt fokuserat på bebisen i magen alls under den senaste tiden. Eller, det går ju liksom inte att glömma bort att man bär på en 3 kilos unge direkt men jag vill verkligen inte föda barn nu eller inom de närmsta dagarna. Nätterna fortsätter vara tunga, magen får någon sorts senadrag, det sträcker nåt så kopiöst ibland. Jag är kissnödig hela tiden och har små förvärkar eller vad man ska kalla dem som kommer allt oftare. Plus att barnet är heeelt vilt direkt jag lägger eller sätter mig! I natt var jag helt säker på att den skulle sparka sig ut. Åkes feber är fortsatt hög och vi försöker göra hans dagar så drägliga som det går. Han är så otroligt tapper och leker på som vanligt mellan febertopparna och jag är så imponerad av hans ork! Ikväll ska vi spela in podd om Åke sover okej. Sen tycker jag att vi alla vaknar friska och pigga imorgon så att helgen får bli fantastisk!
