Hörrni, jag vill inte ljuga för er så därför skriver jag det här nu. Det är jävligt tungt i livet för tillfället. Då menar jag inte fysiskt (eller jo, det är ju tungt att bära runt på en kalaskula så klart) utan psykiskt. Jag känner mig inte på något sätt orolig över mitt mående utan som jag skrev tidigare, jag låter det bara finnas till eftersom deppen tydligen måste få komma ut just nu. Det känns nästan ungefär som en sjukt maffig och överväldigande PMS. Jag pendlar mellan att vara låg, rätt apatisk och arg. Jag har ingen lust till något och finner liksom ingen glädje i något. Jag vill skriva skriva skriva men jag kan inte få ihop en enda mening. Jag kan inte ens få ur mig vettiga meningar eller smarta åsikter. Jag har konstant dåligt samvete över att jag borde vila mer, vara mer med Åke, bry mig mer om bebisen i magen, inte skrika på Ralf hela tiden, krama Leif ibland och vara en bra kompis. Jag står liksom bara och stampar, upplever inget som ger mig nya intryck och blir inte inspirerad av något. Självklart VET jag att detta är 100000% hormoner som spelar mig och min stackars hjärna ett jävla vidrigt spratt men bara därför kan jag ju inte ignorera att det känns precis så just nu. Det enda jag kan göra är att försöka vänta ut det och intala mig att det kommer en tid efter allt det här och att denna lilla svacka kommer kännas avlägsen då. Men eftersom den går ut över ungefär allt just nu ville jag ändå dela med mig till er hur jag känner. Att skriva och uppdatera bloggen är typ det enda jag vill nu men eftersom jag inte har några uppslag alls eftersom min hjärna inte klarar av att tänka ordentligt har jag ungefär den största bloggtorkan i historien. Så om ni vill vara extra gölliga med mig, kom gärna med förslag! Vad vill ni läsa om? Något särskilt? Hoppas ni alla mår okej och att ni låter känslorna bara finnas när de behöver det! Min underbara, underbara internetvän Louise får illustrera lite hur jag känner när det kommer till feelings. Geni är hon!
