Ibland orkar jag helt enkelt inte tänka på det faktum att män fortfarande bestämmer över kvinnors kroppar och liv i en helt galen utsträckning. Det kan gå långa perioder utan att jag analyserar saker jag upplever eller tänker på, just för att jag inte orkar. Det går inte engagera sig hela tiden och det ÄR väldigt lätt att bara låta någon annan ta fighten, särskilt när man själv inte för tillfället upplever att man är direkt drabbad. Det är också någon sorts skygglappar som dyker upp omkring mig när jag är gravid, som gör att jag låter typ allt som känns hemskt rinna av mig direkt eftersom jag är för skör för att ta in allt och samtidigt skapa liv i min kropp. När Trump nu blivit president i det stora landet i väst går det liksom inte att stänga av längre. Hans ärkeskurksfasoner letar sig in bakom mina skygglappar och det gör även alla sanslöst hjärtevärmande demonstrationer och aktioner som dyker upp när allt krisar. I allt hat och mörker växer ju kärleken som bäst, det må vara kletigt sagt men det är helt sant. Alla bilder, klipp och artiklar som delas flitigt på sociala medier nu, som förmedlar både mörker och kärlek har fått min hjärna att tänka lite mer aktivt igen. Jag började fundera på när jag på riktigt blev förbannad, vilket man på något vis ändå måste bli för att börja ta ställning. Jag kan känna mig som en sämre feminist än många andra på MILJONER olika sätt, eftersom jag inte kan slänga mig med massa ord och uttryck men framför allt för att jag var så "sen" att fatta. Självklart har jag alltid märkt att det inte är jämlikt och att män har tagit sig friheter med både min och andra kvinnors kroppar så länge jag nästan kan minnas i någorlunda vuxen ålder. Men fram tills för några år sedan avfärdade jag det bara och tänkte typ "det är så det ser ut i världen". Att det bara var att tugga i sig att mäns händer kunde vandra över ens kropp på dansgolvet eller att ens pojkväns kompisar tafsade på en inför pojkvännen samtidigt som alla skrattade. Det var ju inget farligt och vissa ÄR bara väldigt fysiska som personer! Eller? Som frisör stötte jag på många manliga kunder som betedde sig ganska märkligt. En minns jag särskilt, som när jag träffade honom ute på en klubb började berätta för mig vad han skulle göra med mig - och det var inte alls särskilt normala saker, utan snarare nästan våldtäktstankar. I frisörstolen var han en superrolig kille och vi hade alltid jättekul när han klippte sig men där ute i verkligheten var han hotfull och mörk. När jag sa att jag hade pojkvän (varför måste man ens berätta det för att en man ska sluta vara äcklig?), blev han väldigt arg. "Hur kan du ha pojkvän när du varit så trevlig mot mig?!", skrek han. Han slutade inte och följde efter mig ut till spårvagnen (bodde i Göteborg) och när jag satte mig vid ett fönster stod han utanför det, blåste imma på det och ritade ett manligt könsorgan i den, samtidigt som han stint kollade in i mina ögon med sitt mörker. Inte ens då började jag se strukturerna direkt, utan avfärdade honom som en galen person. Tiden gick och när vi flyttade till Burträsk började jag mer och mer se saker klart. Inte på grund av flytten, utan för att jag bytte miljö och hade mer tid att sortera allt brus i hjärnan. Jag har ju tidigare skrivit om alla de gånger jag fått min kropp kommenterad i stil med "du har ju små bröst men är ändå snygg" och jag började också tänka på hur folk, framför allt män pratade om andra kvinnors kroppar och även hur jag pratade om andras utseenden. Det som jag tror fick mig att helt fatta hur illa det egentligen är ställt är en händelse som skedde på min salong, eller egentligen två separata händelser som flätades samman. Jag klippte nämligen en kvinna i nedre medelåldern, en helt underbar människa med massa energi och som efter tre barn hade en kropp som bar spår av de täta graviditeterna, som det ju gör för de flesta av oss. Hon pratade mycket om att hennes mage fortfarande var kvar, fast det gått nästan 20 år men hon utstrålade också en känsla av självsäkerhet i sin kropp som jag avundades henne. När jag klippte henne denna gången nalkades det fest och hon pratade sig varm om en klänning hon köpt till den. Hon berättade om hur den följde hennes kurvor, framhävde hennes färger och hur otroligt härlig och bekväm hon kände sig i den och jag lyssnade med glädje på hennes glädje. Så härligt att känna att i stället för att hata sin kropp och försöka förändra den, hitta sätt att älska den! Hon lät så "klar" på något sätt, som att hon helt enkelt kommit till insikt och fattat att hon var perfekt precis som hon var. Några dagar efter festen kom en medelålders man och klippte sig. Även han hade varit på samma fest som klänningkvinnan och ganska snart kom hon på tal. Jag lyste upp och skulle precis säga att hon säkert strålade hela kvällen i sin glittriga klänning men han hann före. Han berättade om hur hemsk hon hade sett ut, hur hennes klänning hade varit alldeles för tight över hennes alldeles för stora mage och ifrågasatte med nästan lite äcklad ton varför hon inte ens hade tänkt på att använda underkläder som håller in kroppen. HAN hade nämligen tyckt att det inte passade sig att hon, som hade en mage, också hade en klänning över sin mage. Punkt slut. Han verkade nästan kränkt. Jag minns hur ilskan slog till i mig direkt, där och då. Jag minns att jag sa att jag sett flera män i skjortor, där tyget mellan knapparna glipar så mycket att jag sett både navlar, hår och hud men att jag aldrig i helvete ens tänkt tanken på att de borde tänkt på MIG och tagit på sig någon sorts korsett under. Många män anser att vi kvinnor finns till för dem, att vi klär oss för att framhäva det de vill se och bryr sig noll och ingenting om att vi hittat klänningen med stort K, den som gjort att vi för första gången på länge känt oss härliga i VÅRA EGNA ögon. DÄR vaknade jag ur min dvala och började sakta ta in hur världen egentligen ser ut. Visst, i många fall orkar jag inte ta kampen men flera gånger har jag satt ner foten och sagt emot när saker inte känts rätt. Jag ska kämpa stenhårt för att mina barn aldrig ska ta sig friheter när det kommer till någon annan och jag drömmer om tiden när världen inte består av ett gäng gubbar som styr oss andra likt marionettdockor. De här två bilderna som florerat flitigt på sistone slog an något i mig, som både väcker min innersta, mest glödande ilska men som också ger hopp. Nu KAN det bara gå framåt, så här kan vi inte låta våra barn och deras barn växa upp. NU FÅR DET VARA NOG!