Innan Gry föddes tänkte jag att det nog inte skulle göra så stor skillnad på varken mig eller Leif eftersom vi ju redan var föräldrar. Herregud så fel jag hade! Med Åke tog det väldigt lång tid, över ett år i alla fall, innan vi ens började referera till oss själva som mamma och pappa inför honom. OBS! Kallar ej Leif pappa när jag pratar MED honom, bara OM honom med Åke och Gry, OBS! Vi var lite obekväma med att säga saker som: "Ska du komma till mamma?", "Pappa ÄÄÄÄLSKAR dig!" osv. Därför var Åkes första ord inte på långa vägar varken mamma eller pappa, det har kommit efter han blev två år. När Gry sedan föddes insåg jag ganska snart att jag direkt blev DUBBELT så mycket förälder. Ännu mer klyschig, i den bemärkelsen att jag verkligen anammade allt jag sett och hört föräldrar genom tiderna. Nu finns det liksom ingen procent av varken Leif eller mig som inte är föräldrar. Både Åke och Gry blir numera överösta med snuttipluttiga ord som vi säger med bebisröst och/eller lägger till ändelser eller andra saker på. Exempel: "Är du mammas lilla hungriga älsklingsbebis?" Ryser lite när jag skriver den meningen men så är det. JA, jag erkänner! Återigen fick jag bevisat för mig att man alltid tror att man ska vara en typ av förälder innan man får barn men att det aldrig blir som man tänkt, vare sig med första, andra eller sjuttonde barnet. Tycker vårt Youtube-klipp som vi gjorde för läääänge sedan passar in rätt bra här:
