Om någon skulle fråga mig vad som varit jobbigast med att gå från ett till två barn skulle jag just nu definitivt säga att det är att de ALDRIG är på samma ställe samtidigt. Alltså inte geografiskt, utan psykiskt. Det går liksom inte att jonglera båda två utan att tappa en eller två några gånger per timme. Är en nöjd, är den andra nästan alltid missnöjd. Har en bajsat, kräver den andra nästan alltid uppmärksamhet samtidigt. Sover en, är den andra alltid vaken. Eller: sover en vaknar den oftast av att den andra skriker. Kaoset uppstår på en millisekund; från att allt ändå känns rätt njutigt och lugnt kan Åke ramla/få slut banan/tappa en leksak bakom en möbel/annat som är SUPERJOBBIGT för en 2-åring samtidigt som Gry går från glad till sjukt hungrig, eller ligger på mage och försöker krypa men misslyckas och bryter ihop. Det kan också vara att båda föräldrarna lagar olika typer av mat samtidigt på tomma magar, eftersom de inte prioriterat sin egen kost särskilt mycket. Det är trångt, smutsigt, klibbigt och irriterat. En av föräldrarna kan ha fått för sig att göra en puré till bebisen och den andra lagar middagen och båda anser att deras uppgift är viktigast. Just då kan också Gry vara konstant missnöjd och ge ifrån sig ett läte som får det att gnissla i hjärnan, Ralf konstant tigga mat genom att gnälla precis lagom högt och Åke har paddan i vardagsrummet, vilket ger föräldrarna ännu sämre samvete = ännu sämre humör. När purén misslyckats, köket stökats ner totalt och maten äntligen ska ätas, då är Gry fortfarande missnöjd och Åkes mun bara öppnas och låter maten falla ut över bröstkorgen. Efter trugande och bråkande ordnas annan mat, alla äter nöjt och snabbt slängs tre familjemedlemmar + hund ut på altanen. Jag stökar undan, gör matlådor, hinner äntligen plocka upp den lilla pappersbiten från golvet som jag stört mig på sen i förrgår, starta en diskmaskin och torka av bordet. Ute hör jag Åke skrika glatt och tittar ut och ser Leif jaga en naken liten person runt gräsmattan, samtidigt som Gry somnat i vagnen. För så är det; lika snabbt som kaoset kommer, försvinner det också. Då hinner man njuta, exakt som alla säger åt en att göra. Men skulle någon uppmana mig att njuta mitt i kaosets öga skulle hen få något väldigt hårt kastat på sig. Ibland är det njutigt. Och det är DÅ jag väljer att njuta, däremellan måste kaoset få ta sin plats också. Det gäller bara att tänka att det försvinner lika snabbt som det kom och att de små andningshålen vi får är de vi ska minnas och ta mentala inre bilder av. Jag tror inte att man ska försöka motverka kaoset, för det går inte. Det är två helt olika personer vi har i vårt hus och de måste ju få bete sig som de gör. Jag tror att man bara ska acceptera kaoset, nästan omfamna det. Inse att så här ska det vara nu men inte för alltid. Då blir det så mycket mer okej. För som med allt i livet, efter uppförsbackarna kommer det till slut en liten backe som man kan rulla nedför, eller åtminstone en raksträcka som känns rätt behaglig, särskilt om man har medvind.
