Det tog ungefär två veckor innan vi kom hit men nu tror jag baskemej att vår vardagslunk har infunnit sig! Första dagarna när alla var lediga hade vi sån enorm stress inombords, vi skulle hinna ikapp alla månader (år) av försummat hem, relation och barnälsk. Den stressen gör inte direkt att man blir supergullig och avslappnad. När både Leif och jag är hemma blir det dessutom en typ av krock, när han ska in och riva i mina rutiner med barnen som jag hunnit skaffa under våren och ja, man kan säga att det varit lite svårt. MEN, helt plötsligt en dag, klaffade allt bara! Vi flyter omkring här hemma och fixar och donar, packar, byter blöjor, matar och lever. Självklart klaffar det inte alls hela tiden men det börjar kännas att vi är lediga och det är fantastiskt! Nu ska jag försööööka njuta av klaffet men kan inte låta bli att redan ha liiiite panik inför hur svårt det kommer att vara när Leif ska börja jobba igen. HUR SKA JAG KLARA TVÅ BARN SJÄLV?! Herregud, livets ekorrhjul alltså. Man springer så fort småbenen orkar med men ändå kommer man aldriiig riiiiiktigt fram. Men nu ska jag anstränga mig för att stanna upp i allt springande och bara låta saker vara, flyta på, fungera. Mer än så behöver jag inte.
