Jag tänker mycket på hur kroppen förändras och mår efter en graviditet och förlossning. Det är så otroligt orättvist att man, efter att ha kånkat runt på en enorm mage nio månader och fött ut ett barn, inte ska få vila efteråt. Allt som händer under en såååå lång period från att man blivit förälder är inget som pratas om så allvarligt men som drabbat mig enormt. Visst, jag kan/måste acceptera att det liksom ser ut så här biologiskt. Jag är en person som kan skapa ett liv i min kropp och allt som händer under tiden och efteråt är sånt som styrs av hormoner och en mängd andra saker som alltid varit likadant och alltid kommer vara så. Det jag däremot har väldigt svårt att acceptera är det faktum att så fort barnet är fött, förväntas vi fungera som vanligt. Den andra föräldern, som inte delat kropp med en annan människa en mindre evighet, som inte ammat, pressat ut barn på ett eller annat sätt, haft avslag, mjölkstockning och som framför allt, INTE har en kropp som är extremt medtagen, är nu lika trött som den som gått igenom allt detta. Har barnet/barnen en dålig natt, då är det lika "synd" om båda föräldrarna, ska det klämmas in små vilostunder, då är det båda föräldrarna som ska tas hänsyn till. Det pratas mycket och ofta om att man är gravid i nio månader och att det tar minst lika lång tid för kroppen att återhämta sig. Det sägs också att det kan ta upp till sju år (har läst lite överallt) innan man är helt återställd (så gott det går alltså). Men det nämns aldrig att vi under den tiden kroppen ska återhämta sig har rätt att vara tröttare än den andra föräldern. Att vi borde få vila och få avlastning ofta. När man är gravid finns det riktlinjer för hur man ska äta och uppmaningar om att vila så ofta man får möjlighet. När man inte är gravid men däremot helt utsliten, då ska man i stället vara en aktiv förälder som bara kör på. Visst, i många/de flesta fall finns ingen annan möjlighet men jag kan inte låta bli att känna att det är en sån hemsk obalans. Nu har mitt håravfall till exempel eskalerat å det grövsta. Det RASAR av i stora sjok och min en gång tjocka kalufs har halverats. Jag vill inte vara ytlig men kan inte låta bli och jag är ärligt talat väldigt ledsen över det här. Det känns som ett jävla hån, att jag förutom en konstant värk i ryggen efter graviditeten, ett knip som inte är som det varit, en elak huvudvärk, enorm trötthet och så det vanliga småbarnskaoset, också ska bli av med allt hår. Jag kan köpa att huden ovanför mina knän börjat bli rynkiga efter att benen varit vätskefyllda, jag kan gå med på att min navel för alltid kommer att se väldigt ledsen ut. Jag kan acceptera att mina bröst är små och tomma, jag förstår varför mina muskler är borta och min kondition likaså. Men jag kan fan inte bara vifta bort det faktum att jag blir av med håret. Jag KAN inte för mitt liv bara ta det med en klackspark och säga att det ju växer ut (i form av tusentals stubbiga strån som tar ÅR på sig att växa ikapp det andra stripiga håret). Det som orsakar att jag tappar hår är ju hormonellt. Någonting pågår inuti min kropp som gör att mitt hår hoppar av skallen. Borde inte det påverka annat än bara håret? Mest troligt bidrar det också till någon sorts trötthet och andra prylar som skapar irritation, frustration och en allmän känsla av att bara vilja sova. Att jag dessutom ligger vaken alldeles för sent och googlar (hamnar på Familjeliv) håravfall, letar preparat som kan motverka skiten och knappt vågar röra huvudet för att det gör att ännu mer hår tappas, gör ju inte att jag direkt blir mindre trött. Vi kvinnor ska alltså ha värk i kroppen, mindre ork, förstoppning, HEMSK pms och även ägglossning som känns som mensvärk, en kropp som så klart ändå ständigt ska kommenteras och granskas, ingen tid över huvud taget till att träna och få mindre ont och absolut ingen chans till återhämtning. När jag läser om håravfall efter graviditet står det nästan överallt att man ska låta bli att stressa, för det gör allt ännu värre. Man ska dessutom se till att äta nyttigt, dricka mycket vatten och röra sig mycket. Plus massera hårbotten med olja ofta. Vi ska också knipträna, hitta förlorade inre magmuskler för att stabilisera en värkande kropp, sträva efter att komma in i våra vanliga kläder och känna oss usla och fula för att vi inte lyckas med det. Ja och PLUS vara en förälder, likt den andra föräldern är. Och INTE STRESSA?! Hur gör man ens det? Vad vet jag, det kan ju vara så som alla i min omgivning säger att tiden ju går SÅ FORT under småbarnsåren, och vips så har sju år gått utan att jag knappt märker det och DÅ kanske man kan känns sig okej igen.