- Jag längtar tills jag blir vuxen, då ska jag flytta från den här tråkiga hålan och aldrig komma tillbaka! Jag ska bo så långt bort det går, kanske New York! Jag ska bli kändis nämligen, säger Elisabeth, 15 år till sin mamma. - Men lilla gumman, jag lovar dig att du om 10-15 år är tillbaka här i Burträsk. Kanske är du bonde som mormor? , svarar den ömma modern. - Hahaha, ALDRIG! Här ska jag aldrig mer bo, skrattar tonåringen. Idag är den där tjejen som gick i nian helt plötsligt 35 år och bor i Burträsk sedan sex år. Jag gillar inte att göra det här men jag måste erkänna att mamma hade rätt.Igen. Att bo i ett litet samhälle i inlandet är på många sätt helt annorlunda som barn och vuxen. När jag var tonåring kände jag tidigt att jag växte ifrån orten jag bodde i, jag ville bort, vidare. Jag ville mer. När jag sedan hade varit borta ungefär 15 år och min man och jag var så pass vuxna att vi började tänka på hus och barn, då insåg vi vikten av att dels ha råd med ett hus och dels att få bo nära dem man älskar. Självklart finns det en del nackdelar med att bo här som vuxen också. Till exempel viskleken som tycks pågå i nästan alla mindre orter. Den börjar när någon hör något om någon som de knappt känner, berättar det vidare med en liten twist för att krydda till historien och när ryktet till slut når personen det egentligen handlar om, förstår inte hen det eftersom historien har förändrats så mycket. Andra nackdelar är att nästan alla verkar ha tagit körkort på ställen som inte undervisade i hur man som bilist beter sig vid övergångsställen. Ibland kånkar jag på en barnvagn med två små barn och en liten hund men jag får gott vänta medan bilar swishar förbi de randiga bitarna på asfalten. Burträsk råkar dessutom vara otroligt rikt på övergångsställen, vilket är en gnutta komiskt. Samtidigt överskuggas de få negativa sakerna av allt som faktiskt är bra. Just att vi är duktiga på att prata med varandra om varandra är också ofta bra. Vi kan veta vilka som går igenom tuffa perioder så att vi slipper trampa på deras redan ömma tår. I alla butiker jobbar personer som känner igen oss, så om vi råkar glömma plånboken hemma kan det lösas, glömmer Åke en napp på Konsum sparar de den tills han kommer in nästa gång och om jag hämtar ut ett paket som har för stor kartong så att det inte ryms under barnvagnen får jag lämna kartongen på kiosken. När jag känner mig stressad eller ensam behöver jag bara gå ut på en promenad längs vår vackra sjö för att genast må bättre. Antingen är jag lugnad av den fantastiska luften och den behagliga tystnaden som ligger som en mjuk filt över byn, eller så träffar jag någon person jag känner eller knappt känner, som jag byter några eller flera ord med. När jag varit bortrest och njutit av stora städer, är det alltid som att all stress lyfts från mina axlar när bilen rullar in mot Burträsk och man från bron efter Mora ser hustaken och kyrkan speglas i den lugna sjön. Här känns det tryggt och säkert. De gånger vi haft besök av personer som inte kommer härifrån har de ofta reagerat på framför allt en sak när vi är ute på promenad. De frågar om vi känner alla som bor här eftersom vi hälsar på alla vi möter. Nej, vi känner inte alla. Det är bara så vi gör här i Burträsk. Publicerad i Västerbottens mellanbygd 12/7-17
