Det jag tycker är jobbigast med att ha barn är absolut att det bjuds på otroligt få pauser i vardagen. Detta upptäckte jag redan när Åke kom, att allt blev så intensivt helt plötsligt och man aldrig kunde slänga sig i soffan när man kände för det längre. När vi nu har två barn är den känslan ännu mer påtaglig. Innan Gry föddes hade jag ju i alla fall chansen till pauser när även Leif fanns tillgänglig men nu är det liksom barn ÖVERALLT känns det som. För tillfället är de dessutom i så otroligt olika stadier i livet (NÄHÄ?) och båda kräver mycket hjälp och uppmärksamhet på olika sätt men oftast samtidigt. Det kommer ju att lugna sig, det vet jag. Men när det är som värst känns det lite tröstlöst, man vet liksom inte när man nästa gång får chansen att ladda liiiite batterier ens. När man dessutom är grundtrött och de här små micropauserna känns som spa-behandlingar är det för mig typ omöjligt att inte bli på ganska dåligt humör. När Leif kom hem idag var Ralf i akut behov av att rastas, soptunnorna skulle dras ut eftersom det är sophämtning imorgon och båda barnen behövde nya blöjor. Gry var hungrig, Åke var sur för att han inte fick ha paddan och huset var varmt efter en solig dag. Åke fick middag under tiden Gry fick en flaska och sen när vi skulle äta var Åke less på ungefär allt så vi tog fram ett urval böcker till köksbordet som vi samtidigt läste med honom. När middagen var överstökad gick vi ut så att Åke skulle få kuta runt lite och Gry kanske skulle kunna sova en stund. Åke sprang runt som en ko på grönbete, Gry bökade på och ville inte sova. Väl inne igen skulle Åke få ett bad och Gry, som hade lyckats somna i vagnen, vaknade. Vi vädrade i alla fönster och försökte underhålla barnen, borsta tänder på Åke och helt plötsligt kutade han till sängen och la sig. Jag, drog ner rullgardinen, la mig bredvid honom och vaknade efter en halvtimme med en sovande Åke på armen. Klev yrvaket och dödstrött upp och in i köket, där Leif plockade ur diskmaskinen. Roffade åt mig plånboken och skyndade mig till affären eftersom den snart skulle stänga. Vi behövde fylla på med lite småsaker (och godis) för att klara dagen imorgon. Hemma igen och Gry började verka trött. Blandade en flaska, som Leif gav henne, under tiden jag gjorde i ordning hennes sovplats, klappade Ralf och knöt ihop en sopsäck. NU somnade Gry precis (20.56) och nu är det dags att ta tag i hemmet som ser ut som ett mindre kaos efter en dag ensam med barnen, där pauserna också varit obefintliga. Jag spontansomnade faktiskt på en stol med barnen vakna omkring mig tidigare idag. Det gick inte vara vaken helt enkelt. Det är liksom KONSTANT något som måste göras och det är SÅ svårt att förbereda sig på. Jag saknar tiden med mig själv oerhört mycket men VET ju att vi kommer att komma ovanför ytan rätt snart, vilket gör det okej ändå. Men det är svårt att inte få veta när man nästa gång ska få lägga sig och gubbvila på soffan tio minuter eller när man ska hinna allt annat man vill göra. Samtidigt hinner vi ändå så himla mycket? Jag har målat en vägg ute på vår altan och håller på att måla möbler som vi ska ha där ute. Det är ett extreeeemt budgetprojekt, som jag ska visa direkt det är klart, tror det kommer bli helt perfekt! Vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget. Jag vill inte alls klaga, för jag tycker att livet är rätt bra nu. Det är väl egentligen bara ett konstaterande, att småbarnslivet ibland är sanslöst intensivt och utmattande. Att man inser att man klarar så himla mycket mer än man tror! Jag har aldrig haft så dåligt självförtroende som under mina mammaledigheter. Jag tror inte att jag ska klara något själv. Jag jämför mig med Leif, som har en så otroligt positiv syn på allt medan jag nästan alltid ser problem. Jag säger till honom ibland att jag önskar att han hade fått barn med någon som är mer lik honom, för att få uppleva ett totalt positivt och lätt liv. Sedan jag blev tvåbarnsmamma har jag hittills inte "klarat" en hel dag själv. Vissa dagar har Leif kommit hem på lunchen för att ta ut Ralf och hjälpa mig att lägga Åke, eftersom Gry nästan alltid är vaken just då. MÅNGA dagar har våra mammor ställt upp, tagit ut Åke i skogen, hängt med mig hela dagarna eller rastat Ralf. Jag VET ju att om jag inte haft den hjälpen hade jag ändå klarat det men har ändå någonstans tänkt att jag är sämre än alla andra föräldrar som kör på utan att klaga eller få hjälp alls. Idag hade jag ingen möjlighet att få hjälp av mammorna, så vi bestämde att Leif skulle komma hem på lunchen. Helt plötsligt fick jag någon sorts superkraft eftersom jag först var ute med Åke på gården och Gry i sele på förmiddagen utan att bli arg (nästan). Sedan ringde jag till Leif och sa att han inte behövde komma hem på lunchen. Jag skulle nämligen för första gången någonsin försöka få Åke att sova i vagnen. Sagt och gjort, efter lunch stoppade jag in barnen i vagnen. Gick först en liten runda med Ralf och sedan när jag släppt in honom i huset igen, började jag gå en lång runda på sju kilometer med drygt 20 kilo barn. Och tro det eller ej, Åke somnade typ direkt! Gry var vaken och nöjd och efter två timmar ute kom vi hem igen, någorlunda utvilade (barnen) och sjukt stolta (jag). Jag klarade alltså min första dag helt själv! Utan större problem egentligen. Okej, jag är helt slut men energin det ger att få en boost i självförtroendet gör så otroligt mycket! Det är dagar som dessa jag kan inse att jag faktiskt är en sån där förälder som duger. En sån som kan ta hand om två barn utan att vilja bryta ihop hela tiden. En sån som KAN. Allt grundade sig i att jag försökte tänka positivt. Det KAN gå. Det KAN bli bra. Och blir det inte bra, blir det ändå inte hemskt. Det kommer fler dagar. Och de KAN gå också. Nu räknar vi ner tillsammans tycker jag. SJU arbetsdagar tills Leif får sommarlov. SJU. VI KLARAR DET!