Nu är det dags att börja skriva om onsdagen den 15:e mars 2017, innan jag glömmer alla små detaljer. Det var första dagen på ett tag då jag absolut inte kände några tecken på att jag någonsin skulle föda ett barn. Inget tryck, inga förvärkar (hade till och med kunnat klocka dem dagarna innan) och allmänt lätt kropp. Åke var hos mamma och jag hängde hemma och kände mig så fruktansvärt uttråkad. Jag bara gick omkring hemma som en osalig ande, försökte sova men fick uppstötningar, plockade lite och tog promenader med Ralf. Jag skrev till och med till en kompis den dagen att jag kunde gå i vanlig takt när jag var ute med Ralf utan att det var tungt eller tryckte på och vi båda enades om att det nog skulle bli ett maj-barn ändå. Den här bilden är tagen klockan 12 på dagen, samma dag som jag skulle bli tvåbarnsmamma. Det trodde jag inte då! Strax före fyra på eftermiddagen tog jag ut Ralf en kort sväng till, så att han skulle vara rastad när Leif och Åke skulle komma hem och vi skulle äta tacos. Jag stod ganska länge och pratade med grannarna på kvarteret om hur lite jag kände och hur less jag var och sen tog vi vår vanliga korta runda och precis när jag kom innanför ytterdörren kände jag något som kaaaaanske kunde vara en liten förvärk. Leif och Åke kom hem och passade på att leka ute en stund under tiden jag gjorde middag. Förutom tacos, gjorde jag också pannkakor till Åke och en stor skål härlig guacamole. Grabbarna kom in i slutet och jag fick hjälp att göra klart allt och det jag trodde var förvärkar började komma lite tätare och göra lite ondare. Jag trodde ändå inte att det var allvar och sa till Leif att jag hoppades att det inte skulle bli förlossning snart eftersom jag nog skulle stinka vitlök. Jag åt och hade värkar som kom ganska tätt men ville inte börja klocka dem då. Jag kände att jag behövde äta ordentligt först och inte stressa upp mig innan dess. När jag ätit klart la jag mig i soffan och startade min värk-app, som visade att mina värkar kom ganska oregelbundet, ibland var det fyra minuter mellan, ibland åtta eller tio. De gjorde ont men inte så ont att jag inte kunde prata. Som jag skrev tidigare hade jag läst boken "Föda utan rädsla" och var fast bestämd att försöka anamma några av knepen där. Jag andades som vanligt under värkarna, försökte få ner luft i magen, samtidigt som jag slappnade av i käkarna. Efter värkarna tog jag några djupa andetag och den andningen fortsatte jag med hela förlossningen, tills alldeles i slutet då jag kom av mig lite men det kommer vi till sen. Jag ville verkligen inte förvandlas till en skrikande panikhög som jag kände mig som sist och det var skönt att ha det som någon sorts mål. Ganska snart kände jag ändå att det kanske var på riktigt ändå. Åke hade bad-dag och Leif tog tag i det under tiden jag ringde mammorna. Leifs mamma skulle komma och vara med Åke och mamma skulle hämta Ralf, så vi bestämde att de skulle komma och se hur allt utvecklades. När svärmor kom hade jag precis ringt förlossningen och informerat dem om att jag trodde att jag hade värkar på riktigt och att de kom ungefär med 7-10 minuter mellan. Barnmorskan jag pratade med sa att jag skulle ta två Alvedon och känna om de lugnade sig av det, eller om det inte skulle göra någon skillnad. Är det förvärkar kan Alvedon nämligen ta bort en del av smärtan medan riktiga värkar inte ger sig av några fjuttiga piller. Mamma kom och hämtade Ralf och jag gick omkring i huset och packade det sista, samtidigt som jag ibland satte mig ned för att hantera värkarna som kom. Jag kände mig så förvirrad och var inte alls säker på om det verkligen var skarpt läge men något inom mig sa att det var dags. Samtidigt var jag så less på att bli hemskickad och tyckte synd om våra stackars mammor som ständigt ställde upp utan att något hände. När klockan hunnit bli 19.30 kände vi dock att nu måste vi nog åka in. Vi smög ut när Åke lekte med svärmor på sitt rum (så jobbigt!) och satte oss i bilen där jag ringde förlossningen igen för att meddela att vi var på ingång. En bit på väg sa jag till Leif att han nog skulle köra lite fortare, jag kände mig nämligen lite rädd eftersom värkarna kom så tätt. Ibland varannan minut kändes det som, dock fortfarande lite olika starka. Bild från bilen tagen 19.47. Då hade bensinlampan precis börjat lysa och enligt mätaren skulle vi ta oss 51 kilometer till och hade drygt 30 kvar att köra. Alla vändor in och ut från sjukhuset hade torkat ut vår stackars bil! Strax efter 20.00 var vi framme och omkring 20.30 var jag återigen uppkopplad med en ctg-kurva i samma rum som jag dagen innan suttit i. Den fick sitta på ungefär en halvtimme och personalen, en barnmorska och en superfin student, konstaterade att jag hade ungefär tre värkar på tio minuter, något som verkade vara ungefär det som krävdes av en omföderska för att räknas som "på gång". Sen var det dags för den härliga undersökningen! Dagen innan hade jag varit öppen 3-4 centimeter och huvudet stod högt och nu när de kollade var jag öppen FEM centimeter, kanterna var mjuka (tror man säger så, är ej bra på sjukhusspråk) men huvudet stod fortfarande högt. Men eftersom jag öppnat mig mer och de också kunde känna att värkarna hade väldigt bra tryck, var det inget snack - här skulle födas barn! HURRA! Vi fick gå till ett förlossningsrum, då var klockan ungefär 21.15. Vi hann installera oss mycket mer än förra gången, Leif tog fram vår lilla radio som vi kopplade till Spotify och en lista vi gjort men jag kände att det var lite för tidigt än. Jag passade på att byta om till den där långa rocken, det hann jag ju inte sist och vi tog en massa bilder som vi också missade förra gången. En kort stund testade jag svävaren bara för att ha gjort det men kände rätt snart att jag verkligen, verkligen ville duscha. När förlossningen med Åke startade stod jag ju i duschen nästan hela förmiddagen och spolade varmt vatten på magen och nu ville jag göra detsamma. Jag tänkte att nu var det ju så lång tid kvar och att jag skulle hinna med en massa olika grejer innan det var riktigt skarpt läge. Barnmorskestudenten valde att stanna kvar trots skiftbyte för ordinarie personal, hon behövde närvara på ett visst antal förlossningar och det kändes så bra för oss. Hon var så lugn och att ha en extra personal är ju endast positivt! Rätt nervös person! Det kändes helt plötsligt så verkligt när rocken kom på! Nya skiftet kom in och presenterade sig; en rätt barsk barnmorska från inlandet och en gullig sköterska som hette Elisabeth (hur fint?). Vi pratade om bedövning och jag nämnde att jag eventuellt ville testa spinalbedövning om tillfälle gavs men då frågade barnmorskan mig vad jag hade för bedövning sist och när jag sa att jag inte hade någon, frågade hon varför jag skulle ha det nu. Kanske en lite underlig fråga att ställa kan tyckas, särskilt när man står spritt språngande naken i en dusch framför fyra andra men där och då kände jag också att jag inte var helt säker på att jag behövde bedövning. Jag är ju livrädd för nålar och stick och kände att så länge jag skulle få ha lustgas skulle jag nog klara mig. Samtidigt kände jag också att det var så lång tid kvar och att jag skulle hinna tänka på det senare. Nu vaknar lillan, så jag får fortsätta berättelsen i del två! #cliffhanger
