Innan jag berättar klart om min upplevelse från Grys ankomst, vill jag bara vara övertydlig och säga att det här endast är min upplevelse. Jag vill på inget sätt råka skriva något som kan verka nonchalant eller otrevligt mot de som haft en kämpigare förlossning. Min mening är inte heller att glorifiera förlossningsupplevelsen för alla, utan jag vill bara vara helt ärlig och öppen, som jag ju alltid är här på bloggen. Så, där stod jag då i duschen och värkarna bara rann över mig. De gjorde självklart jätteont men för mig lindrar varmvatten så otroligt mycket och ofta stod jag lutad med ryggen mot väggen. Återigen kämpade jag hårt med andningen, jag försökte hålla den på en normal nivå, slappna av i kroppen och inte skrika. Direkt jag spände mig gjorde det så mycket ondare och Leif var ett superbra stöd som påminde mig om det på ett sätt som gjorde att jag inte blev förbannad på honom (hur är det ens möjligt?). En stor fördel var att Leif också läst boken "Föda utan rädsla" och visste hur jag ville andas. Vi hade också läst den lite tillsammans och gått igenom hur vi skulle tänka. Mina värkar var av lite annan karaktär än när jag födde Åke upplever jag. De här värkte både i mage, ljumskar och ryggslut, med Åke var det mest direkt i magen. Kanske spred smärtan ut sig lite just på grund av att jag var mer avslappnad och mindre panikrädd? Hur som helst kändes värkarna mer hanterbara när det blev lite mindre ont på ett ställe och i stället ganska ont på flera ställen. Efter att jag hade duschat en stund började jag vara lite yr. Jag spolade med rätt varmt vatten och stod upp och när jag fick höra av Leif att klockan redan var 23.00, vilket betydde att jag stått där en hel timme(!), fattade jag varför jag både var yr och helt svullen om fötterna. Vi var ju på sjukhuset i så god tid och vid det laget hade vi varit i vårt rum två timmar. Jag var helt säker på att det skulle komma några timmar till av värre smärta och var därför ganska laddad att testa lite nya grejer efter att ha hängt i duschen så länge. Den gulliga studenten kom in precis när jag stod dubbelvikt mot handfatet och tog en värk, som faktiskt var liiiite ondare än innan och då passade jag på att fråga henne om jag kanske skulle få testa lustgasen lite. Förra förlossningen hann jag aldrig testa den, utan fick den bara över ansiktet och sen körde jag på lite för mycket. Nu ville jag lära mig lite teknik och känna efter hur mycket jag kunde ta utan att hamna i drömmarnas värld igen. Så, jag la mig ned på sängen och när första värken kom började jag andas i masken, som jag blivit informerad om. Jag hann ta ett eller två andetag och då gick vattnet. Här fick jag panik eftersom jag dels inte varit med om att vattnet gått innan (med Åke hände det utan att jag märkte det) och dels för att det började göra SÅÅÅÅ ont. Det var en konstant värk utan paus och jag andades i masken med uppspärrade ögon minns jag. Ganska snabbt började jag känna mig yr och slutade med lustgasen men kunde inte helt komma ner till den lugna andningen jag hade lyckats bibehålla fram tills nu eftersom jag kände att bebisen var på väg. Det skrek jag också högt: BEBISEN KOMMER UT NU! Studenten började ringa på barnmorskan, som inte gick att hitta först(!!!!!!) och jag minns att jag la handen mellan benen för att försöka hålla inne barnet, så mycket kände jag att den ville ut. När jag hade handen där kände jag också att den var på väg, vilket var helt galet! Helt plötsligt dök barnmorskan upp vid min högra sida och frågade varför jag hade panik. Jag kunde inte riktigt svara vettigt på frågan, utan jag sa bara att barnet ju var på väg ut! Barnmorskan bad mig ta några djupa andetag och ganska snart var jag tillbaka med fullt fokus. Jag kände krystvärkarna så himla tydligt, vilket jag inte heller gjorde sist. Jag frågade studenten, som var den som skulle ta emot bebisen, om jag fick krysta och det fick jag. Första och andra krystvärken andades jag i lustgasmasken tills jag kände mig lite yr och hela tiden var jag helt tyst och TOTALT fokuserad. Jag hade sån koll! Här vill jag flika in en liten anekdot från min älskade mormor, som inte var en kvinna som ville ta plats eller "gnälla". Hon sa alltid att föda barn kändes lite som att gå på toa när man är lite extra hård i magen, något mamma och jag himlat med ögonen åt ganska ordentligt. När Gry skulle ut kändes det typ så. Efter en graviditet med delvis förstoppning, kändes det ungefär som att gå på toa när det var lite extra motstånd. OBS! Så här känns det så klart inte för alla, men jag upplevde absolut ingen skrämmande smärta alls under själva krystningen. Jag visste vad jag kände och min kropp visste vad den skulle göra. Tredje och sista krystvärken sa min barnmorska att jag skulle skippa lustgasen helt och hållet, för nu skulle jag vara helt vaken och se när mitt barn föds. Jag låg på ett sätt så att jag såg allt ganska bra, så när sista krystvärken kom tryckte jag in hakan mot bröstkorgen och tryckte som FAN, samtidigt som jag lät ett mörkt sssssssssssssssssss-ljud komma ut mellan tänderna (också det från boken). Innan jag hade fattat det var hon ute där vid mina fötter, följd av en sjujäkla fors med vatten! Så himla surrealistiskt! Från att jag gick ut ur duschen tog det 10 minuter innan vår älskade bebis var ute. 23.10 den femtonde mars föddes Gry Hjördis Alida av en mamma som fick en total revansch från sin förra förlossning. Nu vaknar det lilla livet igen, så jag måste avsluta men skulle ni vilja ha en del tre där jag berättar om stygn, blod, navelsträng, hur kroppen mådde efter och allmänna tankar kring hela upplevelsen? Säg till i så fall så skriver jag mer än gärna om det också så klart!
