Jag var femton år och väldigt kär, för första gången på riktigt om man inte räknar killen vars namn jag skrev i mina dagböcker under hela sjunde och åttonde klass men som aldrig fick veta det. Nu var det en annan sak. Nu ville jag att han skulle veta att jag var kär och jag ville att vi skulle bli ihop. Visst hade jag haft pojkvänner innan, såna som jag mest blivit ihop med för att vara snäll och för att alla andra blev ihop. Men jag hade aldrig varit så kär att jag ville spendera så mycket tid med dem. Så kom en dag när våra grannar i byn skulle ha fest. Föräldrarna var bortresta och den tre år äldre grannkillen drog ihop ett gäng vänner, däribland HAN. Jag hade aldrig pratat med honom så mycket men tänkte att om jag kanske skulle smyga mig in på festen den kvällen, skulle chansen dyka upp. Som det är på mindre orter, kommer det alltid minst lika många oinbjudna gäster till festen och det blev en salig blandning unga människor. Vid den tiden var jag ingen festprisse till tonåring (det kom dock lite senare...), jag spelade mycket fotboll och ville inte förstöra träningen för mycket genom att dricka alkohol. Däremot var jag på en del fester och smakade lite folköl ibland. Så var det också denna kväll. Eftersom det börjar vara ett gäng år sedan minns jag inte exakt hur festen var, förutom att jag faktiskt pratade med den där killen, ganska mycket till och med. Han var också tre år äldre och hade körkort och trots det såg han MIG! När festen började lida mot sitt slut och alla åkte hem gjorde jag mig beredd att gå den korta vägen till vårt hus med fjärilar fulla magen. Det fanns ju så klart inga sociala medier eller knappt mobiltelefoner, så jag visste inte när vi skulle ses igen men jag kände mig nöjd med att en liten gnista hade tänts den kvällen. Jag hade planerat att spendera resten av kvällen i mitt rum, där jag hade målat väggarna knallblå med vita moln som en bård i mitten. Kanske skulle jag lyssna på musik och tänka på hur kär jag var och hur jag skulle se ut när vi skulle gifta oss. Sånt man ju tänker på som kärlekskrank femtonåring. Kvällen slutade dock inte så. När jag gick hemåt såg jag nämligen en annan kille en bit framför mig. Han var så full att han knappt kunde gå men var trots det på väg mot sin bil, som stod parkerad en bit från vårt hus. Jag frös till och tänkte direkt att jag inte kunde låta honom sätta sig framför ratten vid hans tillstånd och skrek också det till honom. Jag visste vem han var, han var ännu några år äldre och jag hade aldrig pratat med honom tidigare eftersom det skiljde så många år mellan oss. Han sluddrade när han pratade och berättade att han var tvungen att köra hem eftersom han skulle upp och jobba om bara några timmar men jag var envis och sa att han absolut inte skulle få köra hem. I stället gjorde jag det enda jag kunde komma på, jag erbjöd honom att sova hemma hos mig några timmar, tills han skulle börja jobba. Min mamma och styvpappa var hemma och min bror som också varit på festen också, så vi hade inga lediga rum att placera honom i, så jag smugglade in honom till mitt rum på övervåningen av huset, i mitt blå rum med vita moln som låg precis över det rum där min mamma låg och sov. Jag hade absolut inga andra tankar i mitt huvud än att rädda honom från att köra ihjäl sig eller någon annan längs vägen. Jag var helt utan erfarenhet från den vuxna världen då och tänkte helt naivt att jag skulle låta en tjugoårig man få sova ruset av sig i mitt tonårsrum. Väl inne i mitt rum föll han ihop på min säng och somnade direkt. Jag hade inte sett så många människor som var så onyktra och var orolig för honom. Tänk om han skulle börja må illa eller sluta andas?! Jag lade mig skavfötters i min smala säng och kröp in under en filt. Den natten sov jag inte många timmar men jag måste till slut ha slumrat till för när jag vaknade tidigt på morgonen var han borta och hans bil likaså. Jag minns faktiskt inte om jag sa något till min mamma om det här just då men jag minns att allt kändes så himla underligt. Hade jag gjort något fel? Var det dumt att vara snäll? Dagarna och veckorna gick tills det en dag var dags för fest igen. Denna gång var festen i en lägenhet, hos en kille som ofta öppnade sitt hem för ungdomar som inte hade någonstans att dricka sin avslagna folköl. Plötsligt såg jag killen som sovit i mitt rum, han var precis lika onykter igen. Han började bråka med någon och blev ombedd att gå och i trapphuset träffade han min bror. Då var han så arg, full och frustrerad och kände för att berätta om natten några veckor tidigare. Jag hörde honom säga de hemska ord som för alltid fastnat i mitt minne. Ord jag aldrig hade tagit i min mun och meningar som nog skadade mig mer än jag trott eftersom minnet bubblar upp ganska ofta. Ord som tar emot att skriva eftersom jag aldrig använder dem. "Jag knullade din syrra när du låg och sov i samma hus. Hon skrek så jävla högt, den lilla horan!", hörde jag hans röst skrika bland trapporna. Allt blev tyst. Jag började gråta och fick sån panik. Varför sa han så? Vad ska alla tro? VAD SKA MIN BROR TRO?! Det blev ett ordentligt tumult och någon fick in en ganska ordentlig smäll i mannens ansikte. Han kravlade sig upp för trapporna med blod rinnande från läppen och när han mötte min blick log han bara. Det blödande leendet var bland det värsta jag någonsin sett. Det var bilden av ren ondska, någon som bara ville göra mig illa. Min bror kramade mig sedan, länge och hårt. Han var arton och jag var femton och det var där jag insåg att vi var ett team. Trots alla gånger vi bråkat som barn var han min och jag var hans. Han trodde på mig när jag berättade att allt han hört var lögn. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig känslan av att alla andra som hörde det kanske trodde att det var sant. Jag som aldrig hade varit med en kille innan ville inte att alla skulle tro att jag var den han sa. Jag ville ju bara vara snäll. Där och då hände något med mig. Jag insåg att jag alltid var tvungen att vara på min vakt omkring män. Jag insåg att de alltid har makten. Jag försökte vända på det och tänka hur det hade varit om han hade låtit mig sova hos honom för att jag var för full. Jag skulle ändå ha varit "horan". Jag kunde aldrig få rätt. Många kvällar spenderade jag sedan i mitt blå rum med vita moln. Jag grät och ångrade att jag ens försökt hjälpa honom. Det skulle inte heller sluta där, för varje gång jag träffat honom full sedan dess säger han att vi har en historia ihop. Han säger det med det där elaka leendet på sina läppar men denna gång utan blödande överläpp. Han förstörde en del av mig då. Han förstörde min kväll när jag för första gången vågat prata med killen jag var kär i. Han förstörde mitt förtroende för män, något som fler män också skulle fortsätta göra längre fram i mitt liv. Det enda han fick var en sprucken överläpp.
