Hörrni, tack för att jag fick lätta på mitt samvete igår och tack till er som kom med er input! Det är så himla fint! Jag vill också bara klargöra en sak och det är det där jag skrev att Åke bara skulle se vårt vardagsrum och paddan om han skulle vara hemma från förskolan, vilket SÅ KLART inte är sant. Det är också när ni ger era härliga tips (TACK!!!) på vad vi kan göra på dagarna som det blir så ytterst tydligt hur olika barn faktiskt är. De flesta av er ger som förslag att jag ju kan hänga ute, vilket vi ju också gör. Oftast har jag båda barnen i vagnen när jag är ute med dem själv och det beror mest på en sak. Åke SPRINGER! Alltså, jag vet att alla barn springer men Åke stannar inte kvar i en lekpark mer än några sekunder. Han sitter inte stilla och har picknick eller gräver i en sandlåda. Han ÄLSKAR att vara ute och springer skrikande iväg, som att han vill uppleva hela utomhus på en gång. Än så länge är han inte heller direkt verbal, så det går inte resonera så mycket med honom, plus att han verkar totalt orädd för att springa lååååååångt ifrån oss och han skrattar bara när vi försöker locka tillbaka honom. Detta innebär att vi som föräldrar nästan alltid också springer (SÅ SNABBA SMÅ BARN ÄR?!), för han har inget som helst trafikvett eller koll på att stup och branter kan vara livsfarliga och att allt han stoppar i munnen är äckligt. Att springa efter honom när han färdas över stock och sten och genom trädgårdar och skogsdungar är ju oftast genomförbart men med en dubbelvagn med en potentiellt missnöjd bebis i känns det ärligt talat sjukt jobbig. Lägg dessutom till en hund ibland, en hund som absolut inte går lämna själv vid vagnen, för då skriker han av sorg. Jag kan avundas alla med små barn som bara tippar omkring runt en sandlåda och är fullkomligt nöjda, för jag känner mig ärligt talat en gnutta maktlös när det kommer till att våga hänga ute med båda barnen. Det enda jag ser framför mig är hur jag kommer att lämna Gry i barnvagnen innan jag ens hinner låsa den, för att Åke är på väg ner i ett dike eller över en väg. Samtidigt vill jag ju att han ska få spendera tid ute och kanske ska jag bara släppa pressen där också? Låta honom bli blöt, stoppa saker i munnen och konstant springa från mig? Jag är också medveten om att det här bara är just nu och att allt kommer att bli lättare framöver men jag kan bara fokusera på just nu eftersom det känns en gnutta övermäktigt. Jag vet också att jag är en hejare på att måla upp hemska scenarion innan jag ens testat och att mitt föräldrasjälvförtroende just nu är på botten. Bild från igår när snälla svärmor tog med Åke till skogen! SÅ mysigt och underbart OM man slipper kånka runt på dubbelvagn med lillasyster. MEN, jag ska försöka idag. Ge det mitt allt! Lovar att återkomma med hur det gick. Om Åkes hosta inte blir ännu sämre, stackarn! Någon mer som har eller har haft ett barn som varit en så kallad springare? Vad kan man göra? Koppel? OBS! Skämt! Eller?
