En dag i juli kom det, ett plus på en sticka. Det lilla tecknet som betyder något så stort. För mig var det en fjärde graviditet och början på vad som skulle bli en resa mot vårt andra barn. Två barn har vi förlorat längs vägen. Graviditeten var lång men lugn. Den blivande storebrodern hann bli två år och lite till innan det var dags för hans syster att komma och göra vår familj komplett. Det är egentligen konstigt det där, att man bär barnet i magen så länge men när det sedan är ute kastas man bokstavligt talat in i föräldraskapet. Ena dagen lever man ett liv med välkända rutiner och hela nätters sömn och dagen efter är allting annorlunda. Du får från och med då inte pausa ordentligt, utan tumlar runt i någon sorts bubbla och försöker få ihop allt det nya. När man dessutom har en tvååring, som för all del blev väldigt stor helt plötsligt, men som ju faktiskt också är väldigt liten, kan chocken ibland kännas som en örfil. Det byts blöjor på löpande band. Är det inte på den lilla är det på den större. Man får lite bajs på handen som man tänker att man ska ta bort sen. När man senare passar på att ta en snabb macka i farten ser man att man ju inte alls tagit bort den men att den torkat och inte längre är akut. Det tröstas barn på löpande band. Är det inte den stora så är det den lilla. Man gråter ibland lite tillsammans med barnen och undrar hur i hela fridens dagar man ska ro detta iland och lyckas uppfostra dem till bra människor när man inte ens hinner trösta dem när de är ledsna. Sopkorgen är överfull av blöjor och det ligger amningsinlägg under varje soffkudde. Tvättmaskinen är ständigt igång och alldeles för ofta glömmer vi bort att hänga upp den. Golvet är konstnärligt strösslat med leksaker och en stackars försummad hund som man ibland snubblar över. Fastän man inte ska göra det så gör man det ändå. Det är ju omöjligt att inte jämföra sig med andra föräldrar. De föräldrar som alltid har kammat hår, kläder utan fläckar och barn som aldrig skriker så högt att det liksom skakar i tandhalsarna på alla i närheten för att sedan skratta nöjt. De föräldrar som alltid lagar mat enligt kostcirkeln, leker pedagogiska lekar med sina barn och ständigt älskar föräldraledigheten. Ja, de föräldrar som inte finns på riktigt alltså men som man tänker att alla andra förutom man själv är. Att ha två barn innebär också att ha två personer som man väldigt ofta har dåligt samvete över. Man vill räcka till båda och ge båda sin fullständiga kärlek samtidigt och när det (så klart) inte är möjligt känner man sig helt enkelt otillräcklig. Att ha två barn innebär tack och lov också att man får möta två stora kärlekar som man inte trodde att ens hjärta skulle rymma. Jag har hört många säga det innan men inte förstått det förrän nu men när man får sitt första barn älskar man det så mycket att man är helt säker på att man aldrig kan älska nästa lika mycket. När det barnet kommer inser man att det är en ny kärlek och att den får ens hjärta att växa så att det nästan spricker. Två barn må innebära en chock men framförallt innebär det att man aldrig mer kommer att vara ensam. Hjärtat är alltid fullt fastän man kanske har en torkad bajsfläck på handen. Publicerad i Västerbottens Mellanbygd 4 maj 2017
