Jag har på sistone insett vad som varit absolut det svåraste för mig med att bli förälder. Både när jag fick första och ännu mer när jag fick andra. Det är att jag på inget sätt hade kunnat föreställa mig hur mycket jag skulle älska dem. Det kanske låter konstigt men jag hade på riktigt tänkt att jag inte skulle bli en vanlig förälder. Jag trodde att jag var född utan förmågan att älska någon så mycket som jag älskar mina barn. Jag var inte heller på något sätt förberedd för hur svårt och tungt jobb det skulle vara att ständigt bry sig om två små liv konstant, enormt och oändligt. Att alltid vara orolig och att aldrig kunna slappna av förrän jag var säker på att de mådde bra. För det är ju det, jag är så jävla mån om att de ska vara lyckliga, nöjda och tillfreds att jag ofta vänder mig ut och in och sedan tillbaka igen. Det gör jag egentligen inte bara för deras skull, för de är ju lyckliga ändå eftersom de har fötts in i en familj där de är efterlängtade och älskade. Men jag gör det för min skull, för att jag vill ge dem ALLT. Det går inte förbereda sig på den grejen. Att ha någon i sitt liv som man skyddar med sitt eget liv som någon sorts sköld. Jag har så klart lärt mig att tygla en del av all oro och konstant analyserande men vissa dagar är det svårare. När jag får för mig att Åke är olycklig eller att Gry känner sig försummad. Det är verkligen så ofattbart, att man noga kontrolleras under hela graviditeten och också får info om den första tiden med en bebis men ingen kan liksom informera en om hur man ska vara förälder varje dag, varje minut, JÄMT. Att man ska känna all denna kärlek, hjälplöshet, lycka och oro JÄMT. Att det är som att det bara lastas på en och knockar en totalt. DET har nog varit roten till min totala chock, både första och andra gången. Jag trodde helt enkelt inte att jag hade det i mig, att bli förälder. Jag trodde inte att det skulle komma naturligt och jag hade aldrig kunnat förbereda mig på den totala knockouten det har inneburit. Men helt plötsligt sitter man där och är förälder. Man är en sån som man sett andra vara innan. En sån som utan att ens behöva tänka hittar på små ljud som får ens bebis att lugna sig. En sån som har interna små skämt med sin son. En sån som ett barn tar en i handen för att gå och sova. En sån som när ett barn är ledset sträcker sina små armar mot en. En sån som innebär trygghet för två små barn. En sån som är älskad, precis för den man är. En förälder. En sån som älskar. En sån som behövs och behöver. En sån som bara behöver böja sig ned och sträcka ut armarna, så kommer ens barn springande och vill kramas. En sån som jag aldrig trodde att jag skulle få eller kunna bli. En sån är jag nu och jag kan inte fatta att jag haft sån tur.
