Fatta att det är oktober redan? Att jag varit hemma i åtta månader?! När vi bestämde att jag skulle börja jobba lite mer i november, för att efter nyår gå upp på heltid, kändes det som en EVIGHET kvar. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle klara det om jag ska vara ärlig och vissa dagar känner jag så också. Att vara hemma med två barn under tre år är SÅ JOBBIGT. Alltså SÅååÅÅåÅÅåÅåå jobbigt. Ändå går dagarna superfort, är fulla med utmaningar, utbrott och totalt mysiga stunder och nu har det liksom gått sju veckor redan sedan Leif började jobba efter sommarlovet? Fattar ej. Min räddning i höst hittills har varit att jobba en dag i veckan. Att få ta det luuugnt, köra bil till och från och äta lunch ifred. Att kunna kissa när jag behöver, att få prata med andra vuxna om annat än barnmat och att få känna mig som en vanlig människa och inte bara "mamamamamamamamamamammmmaaaa". Från och med 6/11 kommer jag att börja jobba tre dagar i veckan och nu känns det plötsligt lika mycket jobbigt som skönt. Det är ju, som med allt annat med föräldraskapet, sjukt tudelat. Svart och vitt samtidigt liksom. Ska jag vara ifrån mina små bebisar TRE dagar i veckan?! Kommer de glömma mig?! Jag ska ju alltså aldrig mer vara mammaledig så här mycket någonsin mer. Så definitivt det känns. Självklart kommer jag ju ta ut föräldradagar här och där i framtiden men inte på samma sätt som nu. Det känns superlyxigt att kunna trappa upp i sakta mak, att jag trots allt får två dagar i veckan med mina älskade ungar året ut. Sedan ska Leif vara hemma ett helt år, vilket också känns helt fantastiskt lyxigt. Gry kommer nästan vara två år när hon skolas in på förskola och vi får se hur vi gör med Åke. De veckor som nu är kvar kommer ju inte direkt vara lättare bara för att de är de sista, intensiva dagarna som föräldraledig men jag ska försöka "njuta". Tänka att när kaoset omsluter mig och jag bara vill springa ut ur huset och inte komma tillbaka förrän barnen skärpt sig, att det här verkligen bara är ett kort ögonblick i livet, som bara är NU. Det är SVÅRT att leva och njuta i nuet men jag ska verkligen försöka. Så här såg jag ut förra året i oktober, gravid i vecka 22. Fatta vad ett år gör? Att nu har vi en bebis som kryper så vansinnigt fort över golven, stoppar allt i munnen, sliter i allt som sticker ut på allas kroppar och gladskriker så högt, som att hennes röst är det vackraste hon hört. LIVET ALLTSÅ.
