Känslan av att inte räcka till. Att all vaken tid går åt till att gunga skrikigt barn i vagn. Att gunga skrikigt barn i vagn för att det inte går lägga det i sovrummet eftersom det andra barnet då går dit och tänder lampan. Att skruva ut glödlampan för att undvika detta men ändå inte få skrikigt barn att sova i sovrummet heller. Stressen över att konstant känna att inget barn får nog uppmärksamhet. När det skrikiga barnet vägrar sova måste det andra vara tyst och det enda som gör det tyst är paddan. Att under tiden man försöker söva skrikigt barn inse att det numera tysta barnet inte bytt blöja sedan....jag vet inte? Att tänka att det barnet borde få tid till att tränas och bli blöjfri men det inte finns tid. Att ge det lilla barnet burkmat i stället för att vara pedagogisk och träna det att äta själv, för att tiden helt enkelt inte finns. Tiden till att göra små bitar av mat i perfekt konsistens, tiden till att städa bort kalaset efteråt och tiden till att samtidigt underhålla det andra barnet, den finns inte. Oron över att ingen av dem får nog. Att de konstant bara får 30% uppmärksamhet och aldrig får känna sig helt sedda. Oron över att inte kunna kommunicera med någon av dem men ändå försöka läsa deras tankar och ge dem vad de behöver. Oron över att det aldrig kommer bli bättre. Nätterna kommer aldrig bli längre eller mindre mörka. Dåliga samvetet över att allt inte ens blir halvdant. Att inget barns naglar är klippta, hundens klor är längre än någonsin och det alltid ligger saker på golvet som är direkt olämpliga för små barn. Dåliga samvetet över att ha blivit arg på barnen för att de inte somnar, för att de skriker, för att de är i vägen för ens egna andningspauser. För att kaffet alltid står på bordet, kallt. Dåliga samvetet över att jag konstant tycker synd om mig själv som konstant försummas, fastän barnen borde vara viktigast. Dåliga samvetet över att jag inte hinner något och att jag inte är tacksam nog när jag står i hallen med grus fastklibbat under mina nakna fötter och skjuter en vagn fram och tillbaka och tänker: "Är det här allt?". Dåliga samvetet över att jag redan hunnit vara förbannad på Leif som igår skickade ett sms och skrev att bebisen sovit över en timme efter morgongröten när hon idag bara skriker och vägrar sova. Ilskan över att mina rutiner inte finns. Över att jag inte kan läsa någons tankar men ändå försöker hela tiden. Och ilskan i förväg över att glödlampan i sovrummet aldrig mer kommer skruvas upp.