Just nu känns det som att jag bara trampar runt i kvicksand hela dagarna. Som att jag inte kommer någonstans alls fastän jag springer så himla, himla fort. Det är ju klassiskt att känna så som föräldraledig, dagarna är rätt likadana och det händer liksom inga stora saker. Jag blir på riktigt rätt deppig av det och det är därför jag också blir ännu deppigare eftersom jag då känner att jag inte är tillräckligt "bra förälder". Man ska ju nämligen ÄLSKA och NJUTA så mycket av den här tiden. Snarare längtar jag framåt, bort. Till nya utmaningar, förändringar och ett liv som inte sitter lika mycket fast. Jag vill ha ett nytt hus! Resa! Utbilda mig! Träffa folk! Jag vill få sova mer och bättre och jag vill bli en stabilare person som kan vara mer närvarande. Jag vill få chansen att se på allt jag har utifrån och få möjlighet att verkligen uppskatta det, i stället för att trampa runt mitt i det hela tiden och inte hinna lyfta blicken och se allt omkring mig. Jag vill slippa känna mig som en total svikare mot min älskade Åke, som är så otroligt mammig nu. Min älskade Åke, som ÄLSKAR att mysa med mitt hår men som nu, helt oförstående, bara blir bortföst av sin mamma när han försöker göra det. Han har fått göra det hela sitt liv och nu plötsligt är det stopp. Att se hans blick när jag ber Leif lyfta bort honom och höra hans gråt när han vill vara med mig, det krossar mitt hjärta flera gånger om. Men mitt hår hörrni. Ursäkta tjatet, men jag mår så gränslöst dåligt över att tappa det. Att känna hur det faller strå efter strå på mina axlar när Åke pillar i det, det får mig att svettas av stress. Att duscha innebär alltid gråt och ångest och ärligt talat känner jag mig ful. FUL, för att mitt hår faller av. Jag vet att det är ytligt men det är sant. Mitt hår är, eller var, min styrka. Det som jag alltid kände mig trygg med och som jag kunde gömma mig bakom. Det som alltid fick mig att känna mig fin och bekväm. Nu är det snart ingenting kvar. Okej, det är det ju men på riktigt har hälften försvunnit nu. Framför öronen i underhåret är nästan allt borta, förutom massa småhår. Dammsugarmunstycket är konstant tätt på grund av alla hårbollar och jag kan aldrig ha det utsläppt eftersom det då faller ÖVERALLT. Jag kollade ju mina värden i juni, som var normala och jag äter typ alla vitaminer som går men det blir inte bättre. Och JAG VET att man inte ska stressa eftersom det ju gör allt sämre men vad ska jag göra?! Nu har det snart gått två månader och jag vill gråta när jag tänker på att jag snart måste klippa en kort jävla frisyr igen. Förlåt för opeppig och deppig blogg mitt bland alla härligt glossiga varianter men jag är SÅ TRÖTT. Så less på att barnen aldrig blir kvitt sina förkylningar och därför aldrig sover bra på nätterna. Så trött på att allt efter graviditet anses "normalt" när det känns allt annat än normalt. Så trött på att vara trött. Nu måste något kul hända snart. Det bara måste det, annars går jag och lägger mig och vaknar inte förrän i vår. Bild från när mitt hår var bra och jag inte alls njöt nog mycket av det. Förlåt hår.
