Gårdagen hörrni, den kommer inte att gå till världshistorien som den bästa. Först och främst, barnen sov SÅ dåligt?!?!?? Åke har sovit rätt underligt sen han var sjuk, då alla rutiner så klart ruckades. Han vaknade på småtimmarna (eller kan man till och med kalla dem minitimmarna), vid tretiden och var kissnödig. Efter toalettbesöket ville han ta morgon, vilket Leif ej var superlycklig över. Han försökte söva om honom utan någon som helst framgång och fick inse att det helt enkelt bara var att kämpa på. Gry i sin tur, var vaken nästan två timmar mellan 1-3, så vid sextiden, när hon bestämde sig för att göra morgon, var stämningen ej klockren i huset. Att vi dessutom skulle lämna hemmet vid 7.30 för att åka till logopeden kändes ej ultimat. Dels att vi alla var så trötta men mest för att vi så klart ville att Åke skulle vara lite piggare på första besöket. Har han sovit så här dåligt är han, så klart, vääääldigt grinig. Strax efter sex lyckades Leif få Åke att somna i vagnen och vi kunde påbörja morgonrejset. Vi hade lånat svärmors bil (behövde två för att jag skulle till jobbet sen), samt bett henne hänga med Gry när vi skulle åka. Jag hade dessutom bytt pass på jobbet för att kunna följa med. När svärmor hade kommit och vi PRECIS skulle ta våra grejer ringde telefonen. Logopeden var sjuk. IGEN. Detta är alltså FJÄRDE gången vår tid måste avbokas, tre gånger för att hen är sjuk och en gång när vi hade magsjuka. Visst, jag förstår att det inte går styra över sjukdomar och logopeden jobbar tydligen ensam i Skellefteå MEN DET ÄR SÅ SURT! Efter Åkes treårskontroll, som verkligen inte var en positiv upplevelse (kommer berätta mer om det sen när det sjunkit in lite), så vi är tyvärr extra nervösa inför att gå till logopeden. Vi har så klart ingen anledning att oroa oss men självklart (som den förälder man är), tänker man att det ska vara något fel på ens barn. Hemska tanke att ens tänka så, men det är ju såna saker som dyker upp i ens huvud när ens barn inte passar in i den extremt snäva mallen som bvc har. Så nu är nästa tid i början av MARS, kommer vi ens hinna komma någonstans innan sommaren känner jag? På jobbet var det allmänt låg stämning, utan direkt anledning. Alla var måndagströtta och det var bara en känsla av att man ville ha dagen överstökad. På hemvägen passerade jag dessutom en viltolycka, där en död älg låg mitt på vägen bakom en krockad bil och min trafikrädsla hoppade upp ännu ett snäpp. Det var inte superlänge sedan som jag i panik fick väja för en påkörd, sprattlande ren som låg mitt på vägen, så nu känner jag att jag vill köra 50km/h resten av vintern. Nästan varje dag när jag kör till eller från jobbet ser jag renar, både levande och döda längs vägen. Försöker att inte oroa mig för mycket men är ju rätt kass på det. Tänker så klart att det borde vara min "tur" nästa gång. På tal om oro, jag deltar förresten i en orosstudie just nu! Den tar rätt mycket tid och pågår i tio veckor men tanken är att jag via en variant av kbt-terapi ska bli hjälpt och lära mig att oroa mig liiite mindre. Eller i alla fall hantera oron på ett annat sätt. PUH, nu hoppas vi på en lite trevligare tisdag va? Ska nu lämna dessa fina personer och köra saaaaakta mot jobbet igen!
