Jag är en högst osäker person som sällan anser mig vara direkt duktig på något. Däremot finns EN sak jag alltid varit rätt skrytig om och det är att jag ALDRIG halkar. Visst, jag kan halka TILL men aldrig OMKULL. Har skrattat och fnyst när folk sagt till mig att jag måste skaffa broddar och sanda utanför huset eftersom jag ALDRIG ramlar. Leif däremot, han halkar likt Bambi titt som tätt, något jag glatt berättar för alla och njuter. Vi har nu haft ett gäng nätter där BÅDA barnen sovit uselt. De har varit vakna några timmar varje natt av högst oklara anledningar men det lutar åt tänder/magont/mardrömmar/fullmåne/växtvärk/allmän oro/allt annat. Leif och jag har därför varit som två urvridna trasor och idag har varit en riktigt klassisk röv-tisdag. Jag har jobbat och Leif har haft en tung hemmadag. Det är inte ofta han har det eftersom han är en hopplös optimist men idag var det tungt. Det är verkligen inte kul att jobba när man vet att det är tungt hemma för man VET ju hur tungt det är ibland. Dessutom vaknade jag idag, efter att ha sovit likt en s-formad person med Gry, med en smärta i ländryggen. Det blev bara värre och värre och under förmiddagen på jobbet kunde jag inte ens gå utan att det gjorde ont. Det blev tack och lov bättre tills att jag kom hem. Däremot kom jag hem till trött man och såååÅååÅ trötta barn eftersom de ju inte sover på nätterna. Det var liksom skrik och gråt från att jag kom hem vid fem tills att de somnade. PUH, kände vi och jag klädde på mig och Ralf och gick ut på frisk prommiz. Trött som jag är stod jag håglöst och stirrade på Ralf som luktade på gul snö när mina ben helt jävla PLÖTSLIGT inte längre fanns?! Jag har ingen aning var de tog vägen, minns inte ens att jag hade ben under de här fasansfulla sekunderna. Något jag däremot kände att jag hade var följande: svanskota, dubbel uppsättning av handleder och huvudvärk. Snabbt som FAN, kanske på en hundradel, var jag uppe igen på ben som på något underligt sätt återuppstått och jag gick raskt vidare, eftersom det är så man gör när man ramlat. Efter en stund vågade jag känna efter. Handlederna gjorde ont men var hela. Svanskotan och hela ryggen som varit låst hela dagen var ONDA. Huvudet, som via nacken och hela skallbenet fick en ordentlig shake gjorde ONT. Jag drog luvan tätare kring ansiktet och försökte gråta. Varför vet jag inte? Kanske för att det gjorde ont? Eller för att jag tyckte synd om mig själv? Jag blundade så hårt, så hårt men inga tårar kom. Jag ville inte gråta helt enkelt. Jag insåg snabbt att jag mest var djupt ledsen, kränkt och förbannad för att jag numera är en sån som ramlar. VAD FAN HAR JAG NU KVAR?! INGET!!!! Två fördelar med hela fadäsen var dock följande: 1. Jag gick förbi olyckplatsen och den såg så himla rolig ut. Handavtryck (har tappat bort mina handskar så kör utan/cool), spår av kroppsdelar som flugit överallt och den djävulska fläcken av packad snö som blivit skrapad och är helt blank, likt ett högblankt skåp, ni vet? Värsta sorten. 2. Att när jag väl var hemma igen hade jag inte längre ont i ryggen. Kan min låsning helt enkelt ha lossnat eller kommer jag vakna upp imorgon och inte ta mig ur s-formen? SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG. Avslutar med bild av mig pre olycka, när jag inventerade på jobbet idag och tvingade min kollega Mattias att ta en bild av mig till våra sociala medier. Imorgon fortsätter inventerandet, vilket ju inte är särskilt kul men ändå lite mysigt att få hänga med kollegor utan att göra klassiskt jobb. Hejdå röv-tisdag, imorgon är det mys-onsdag! P.S. Observera att jag hunnit färga håret och faktiskt är rätt tjusig nu! Mvh ödmjuk
