Jag har varit så bensäker och stenhård i just denna fråga så himla länge. Det var jag innan jag ens fick Åke och Gry. Jag ville ha två barn. PUNKT. Efter att Gry fötts har jag varit ÄNNU mer säker, jag är så peppad på att ha min kropp utan en bebis i magen och att veta att detta är sista vändan med vaknätter och bebisgrejer. MEN! Förra veckan scrollade jag i vanlig ordning på Instagram och såg att en bekant till mig fått en bebis. När jag såg den gulliga, lilla och sprillans nya människan tänkte jag spontant: SKA JAG ALDRIG MER FÅ TRÄFFA EN NY PERSON FÖR FÖRSTA GÅNGEN?!?!? Ryckte nästan till av den tanken, för så har jag aldrig tänkt innan. Nu satt jag där och stirrade på bebisen och fånlog, samtidigt som jag började rannsaka mitt inre. VILL jag kanske ha fler barn? Orkar jag? Orkar VI? ALDRIG någonsin har dessa tankar ens stannat i mitt huvud längre än en sekund och nu har det liksom gått så långt att jag pratat med Leif om det och vi mumlade båda något i stil med: Ja, inget behöver väl vara definitivt? VEM ÄR JAG?! I en drömvärld hade en eventuell trea fått komma när Åke och Gry är typ 6 och 8 men då är ju jag cirka 70. Jag VILL ju lägga allt krut på dem och hinna med dem så himla mycket som möjligt, plus hinna utbilda mig och fokusera på MIG. Så kanske har jag kanske bara känt den känslan som så många andra kvinnor ständigt har, att man börjat se tillbaka på graviditeten och spädistiden i någon sorts dimma. Att man VET att bara för att man inte ska ha fler barn, känns det mer lockande bara därför. Kanske kommer man känna så här för alltid? Ni andra som har fått det antal barn ni tänkt att ni skulle ha, är ni HELT säkra på att det är färdigt? Eller kan ni också känna som jag ibland? Orkar man med ännu en sån här liten person? Eller ska jag tänka att de barn jag har ständigt utvecklas och blir nya små personligheter konstant? Ja, det tror jag!
