I morse vaknade vi till en göttig känsla. Vädret var strålande och barnens humör likaså. Vi var ute på gården en stund och begav oss sedan ut på tur. Först en stund i en lekpark och sedan gick vi en promenad längs en mysig grusväg. Barnen rymde inte, Åke lyssnade på våra önskningar och återigen, solen sken. Vi gick förbi ett par vänner på hemvägen och fikade. Barnen jagade höns, åt kakor och var allmänt ogråtiga. Vi gick hem och åt lunch och bestämde oss sedan för att dela på oss under resten av dagen, så att barnen skulle få kvalitetstid med en förälder och vice versa. När Leif och Åke la sig och vilade efter lunch, gick jag ut med Gry i vagnen och mötte upp med mamma. Vi hängde hos mamma, gick och köpte glass och hoppade studsmatta. Allt var frid och fröjd! Leif och Åke åkte till Svarttjärn och gick högst upp på berget där och fikade och utforskade lite andra marker i området. Idyll! Vi samlades hemma vid fyra och då kom svärmor förbi och tog med sig Ralf hem över natten. Det är en lyx att vara hundfria ibland och nog också en lika stor lyx för hunden. Det var dags för middag och vi hade bestämt att Gry skulle få äta lax, som hon har visat intresse för innan. Åke skulle få klassikern korv och makaroner. Makaronerna var visst slut, så det blev ris men det var ju inga problem, tänkte vi. Frid och fröjd! Här hade jag kunnat avrunda inlägget och lämnat det med en känsla av lycklig, samlad och harmonisk familj. MEN, då hade jag ljugit för ungefär här brakade allt. Åke VÄGRADE äta korv och ris. Det var dessutom fel korv som någon (jag) köpt och det blev ett jävvvla liv. Gry ville inte ALLS ha lax och tog sina båda små händer och SKYFFLADE ut all mat på golvet, där vi ju inte hade vår städhund. Åke kutade omkring, arg som ett bi och tog ut sin frustration på Gry, som blev sliten i sin minimala kalufs och Gry skrek som ett brandlarm. Barnen har kommit på att om en av dem skriker så högt de bara kan, så måste till slut den andra skrika exakt lika högt för att inte vara sämre. Detta sysselsatte de sig med under långa perioder. Vi stängde fönstret ut mot vårt lugna kvarter, där folk låg ute i solstolar och njöt av eftermiddagssol. Gry fick yoghurt, som hon bestämt skulle äta SJÄLV, så den rann ner för hennes kropp och på golvet, där den tillsammans med ris och lax skapade en härlig sörja, som Åke kutade runt i. Vi bestämde oss för att göra havregrynsgröt till honom men insåg att vi inte hade ett enda havregryn hemma, så jag slängde mig i bilen efter att i panik dammsugit(?) upp lax, ris och korv från golvet. På affären gick jag omkring som en vålnad, stressad och ofokuserad. Hörde ett barn skrika och pulsen steg. Rafsade åt mig nödraketerna och gasade hem, redo att ge mig in i hetluften igen. Hörde skriken utanför huset. När jag kom in utbrast jag till Leif: VARFÖR har ingen annan det så här?!?!?!? Fastän jag vet att allt på internet inte är ALLT, kan jag inte låta bli att känna att vi är värst. Att vi är sämst. Att vi har mest kaos. Och mitt i allt det här tänker jag att SÅ HÄR KOMMER DET ALLTID VARA och i mina svagaste ögonblick kan jag också ångra att jag någonsin fick barn. JA, det är sant. Men det ÄR så klart bara små ögonblick men FAN så jobbigt det kan vara i dessa intensiva stunder av två barn som kaosar samtidigt. Jag har ett svagt minne av att jag vrålade till Gry: "Bara för att du är söt kommer du FAN inte undan med vad som helst!" Jag minns också, smärtsamt tydligt, när jag tog i Åkes handled lite väl hårt, precis innan han skulle slita Gry i håret för miljonte gången. Jag minns hans blick, full av ledsenhet och vilsenhet och hur usel man känner sig de gångerna. Jag tänker på hur nöjda vi var tidigare under dagen och hur bra föräldrar vi var och förundras över hur sjukt snabbt allt bara kan vända. När barnen väl har somnat och vi båda sätter oss i soffan och andas ut, likt två ballonger som tappas på luft, är allt så himla tyst och det där kriget som precis utspelats är liksom borta. Dammsugarpåsen med stark doft av lax har bytts ut, golvet har torkats av och diskmaskinen jobbar tappert. Och jag tittar på Leif och tänker att jag är inte ensam om att ha det så här. Jag har ju honom, personen jag skrattade åt mitt i glödheta utbrottet när han var otippat arg på Babblarna och som jag köpte en liten ostbricka åt när jag gick på affären likt en zombie. Han som precis dukade upp brickan åt sig själv och en skål nyplockade jordgubbar till mig. Det är sanningen om en söndag i juli. En helt vanlig söndag i vår familj och kanske någon annans?
