Idag var en gymnasiekompis till mig och hälsade på mitt jobb! Så kul, hon bor numera i Göteborg så vi ses ytterst sällan. Vi pratade så klart om huset och renoveringen och hon frågade om jag skulle rekommendera någon annan med två småbarn att göra denna resa. Och NEJ, det skulle jag inte, inte helt och hållet i alla fall. Det som på bloggen och Instagram mestadels verkar kul, lätt och ljuuuuvligt, är så klart en miljard andra negativa saker också. Grejen är att jag stressar och ältar allt jobbigt sååå mycket i mitt huvud, med Leif och övriga i mitt liv att jag liksom valt att inte göra det även här på bloggen. Jag ORKAR inte skriva om allt här. Faktum är att jag på grund av livet just nu knappt har orkat öppna datorn alls på sistone. Så här - jag ångrar inte att vi köpte huset. Som jag sa till min vän idag, känslan när jag kommer ut dit slår ALLT! Lugnet och axlarna som bara åker ned är oslagbart och värt allt jobb. MEN! Att hålla på detta när jag (som så klart/tyvärr tjänar minst) jobbar och Leif är föräldraledig, är inte gött för ekonomin. Att dessutom ha två barn, som inte går på förskola, hemma HELA dagarna samtidigt med allt vad det innebär, är ej ultimat. Att dessutom ha ett hus som vi bor i med gräsmatta som ska klippas, berg med tvätt och ständig städning OCH försöka vårda ett förhållande till varandra, vänner och familj ÄR bara det tillräckligt kämpigt där vi är i livet nu. Vi har inte oändliga summor pengar att renovera för, därför måste vi vänta med att köpa massa saker tills vi vet vad vi har råd med. Vi kan inte unna oss lyx och hantverkare för allt, därför försöker vi göra allt vi kan själva utan att egentligen ha tid. Vi har inte heller så lång tid på oss innan vi ska bo där OCH vi har självklart stött på en hel del motgångar, som jag inte heller orkat/hunnit skriva om. Golvet vi slipat och oljat måste slipas och oljas om eftersom det inte alls blev bra. Köket sitter inte helt monterat än av olika anledningar och bänkskivorna som vi beställde har vi fått reklamera eftersom de var väldigt fult gjorda. Nu har vi beställt en stenskiva som kommer snart och vi är inte alls klara för det. Det är helt enkelt SÅÅÅ mycket och SÅÅ mycket stress, oro, panik och tankar. För att göra allt ännu jobbigare blev sommaren 2018 typ livets sommar och jag jobbar FYRA veckor till efter denna innan jag får tre veckors semester, som till 10000% kommer bestå av renovering och flyttpackning. Detta leder till ett uselt samvete gentemot våra barn, som varken får bada, uppleva roligheter eller ha två närvarande föräldrar nästan någonsin på hela sommaren. JAG VET att det kommer fler somrar och att de är för små för att ens känna att deras sommar är dålig men jag kan inte låta bli att ständigt scrolla Instagram och dränkas i bilder av lyckliga, skrattande barn som badar, reser och är SÅååÅååÅ nöjda. Själv åker jag till jobbet varje morgon och lämnar Leif ensam med två rymmande barn som ej går släppa lösa på en badstrand utan minst två vuxna som vakter. Det känns helt enkelt som att vi offrar en hel del för detta drömhus, som så klart är en ENORM dröm men jag tycker att det känns viktigt att belysa det faktum att ingenting är så lätt och drömmigt som det ser ut på Instagram eller övriga www. Det kommer vara värt det i slutändan men just nu är det lite som att dagarna är för korta, nätterna ännu kortare och pengarna alldeles för få. MEN! Måste avsluta detta inlägg positivt ändå och säga att denna dag varit en av de allra bästa på LÄNGE av flera olika anledningar! Dels för att Leif och jag fyller år imorgon och har en helg utan barn att se fram emot och dels för en annan sak som jag berättar snart! Nu ska jag njuta av den första kvällen hemma med Leif på länge, ingen av oss ska ut till huset ikväll. Såååå, nu får vi städa undan kaoset från denna fantastiska torsdag tillsammans i stället för ensamma. #vardagsromantik
