Ibland kommer jag till en punkt med bloggen när jag måste stanna upp och fundera. Noga överväga vad som egentligen är viktigt. Jag vet att ni är ett rätt stort gäng som läser här och alla som kommenterar är typ världens mest underbara människor. Väldigt sällan kommer det sura trollisar i kommentarsfältet, vilket jag uppskattar. Att få ha kontakt med er är en YNNEST, något jag älskar och värdesätter å det grövsta. Det som däremot gör att jag kommer till dessa punkter där jag stannar till lite extra är de som INTE kommenterar här i bloggen men utanför den. Vi bor nämligen i en liten ort och ord sprids snabbt och har en tendens att även lyckas hamna hos den de handlar om. Kanske är det inte några enorma hemskheter men det faktum att personer som jag aldrig gjort något ont eller ens känner, anser sig ha rätten att säga saker om mig utifrån det lilla jag skriver här, gör att jag ibland drar mig för att lämna ut vissa saker. Jag vet ju liksom inte vem som läser, eftersom jag har många fler besökare än kommenterar. Det kan vara så att den som spridit ryktet om att huset vi bor nu har mögel i källaren (vilket det sååå klaaaart inte har), läser detta just nu. Den som hasplat ur sig saker om att Leif verkar vara en toffel (för övrigt mitt mesta hatord, ett ord som uteslutande används av män för att beskriva andra män som inte är klassiskt macho eller gubbiga), läser garanterat det här. Samma sak med andra som tycks anse att Leif på det stora hela lever med en kvinna som kör med honom, de läser nog också nu. Rätt lustigt det där, att när ett par anstränger sig för att leva så jämställt som möjligt är det alltid stackars mannen som blir körd med. Han tar hand om baaaarn, haaaandlar och jobbar, stackarn. Kvinnan förväntas i vanlig ordning göra det utan att någon har en enda åsikt kring det. De som också påpekat att jag är gnällig, missnöjd och aldrig verkar må bra, läser ju också. Hej hej! Att försöka dela med sig av livets alla sidor som jag upplever uppskattas av många, verkar få många att tycka att jag ALDRIG är nöjd. "Mår hon verkligen bra?" Jag fattar att det är en del av hela bloggeri-grejen, att folk skapar sig en uppfattning om en som inte alltid stämmer. Det är bara så himla svårt att förstå varför så många tycks ha ett behov av att prata om andra så mycket. Det är något jag skrivit om tidigare och något jag absolut jobbar stenhårt med, att sluta bry mig om hur andra lever sina liv. Så länge det inte skadar eller påverkar mitt liv på något sätt (vilket det sällan gör), försöker jag alltid bara tänka att något som är fel för mig kan vara rätt för någon annan. Och efter att ha skrivit hela detta blogginlägg som skulle bli en kort liten notis (hehehe), känner jag exakt så. Varför ska jag lägga energi på att fundera över varför andra personer har åsikter om mig? Visst, det gör lite ont ibland men mitt liv påverkas noll och ingenting av det. Så mycket tid jag lagt på att försöka analysera fram varför personer gör som de gör, varför saker gör ont och varför alla inte älskar mig alltså! Så jävla jobbig och dum sak att ödsla tid på. MEN jag är inte stark nog att inte få dessa små dippar där jag känner att jag knappt vill blogga för att ingenting helt plötsligt känns tryggt. Jag vet ärligt talat inte alls vart jag vill komma med denna vägg av text men jag känner att jag vill dela med mig av mina känslor till er och hoppas att ni vill fortsätta hänga med här och läsa om min toffel till man, mitt konstanta missnöje och allt däremellan. Jag ❤️ er
