Vid samtliga högtider är sociala medier lite av ett gift för mig. När jag oftast känner en stress och en känsla av utanförskap eftersom jag verkar vara den enda som inte binder kransar, gör adventskalendrar och älskar att fira, fullkomligt exploderar internet av lycka. Det ska firas, njutas och skrattas. Ingenstans märker man någon ångest över att behöva packa en hel bil med saker till barnen för endast ett dygn och ingen annan verkar ha plötslig brist på regnkläder i rätt storlek. Allas barn tycks också så följsamma, medvetna om den stundande högtiden och konstant snälla. Mina bråkar precis lika mycket oavsett dag och det är alltid med en viss känsla av nervositet jag åker mot firanden med delvis nya personer. Tanken att mina barn ska riva ut, bryta ihop och helt enkelt anses som vildar är med mig och blir ibland lite av en självuppfyllande profetia. När alla dessa tankar och eviga jämförelser dyker upp är det så viktigt för mig att titta upp från skärmen och in i IRL en stund. I mataffären ser jag ett barn i Åkes ålder ligga på golvet och vråla, när jag går med Ralf i ett villakvarter ser jag andra småbarnsföräldrars gräsmattor som är lika oklippta som vår och jag hör också par som inte pratar med varandra på ett Instagram-förälskat vis. Livet är helt enkelt det som händer hos alla samtidigt som vi andra får se en lycklig glimt av det på sociala medier. Med det sagt, glad midsommar! Eller, den behöver inte vara glad, det är midsommar ändå. Låt den vara precis som den blir! 🌸
