När jag haft fullt upp på flera håll under den senaste tiden har jag ändå hunnit komma till nya insikter! Det finns det ju alltid tid för tänker jag? Jag har nämligen insett att när mitt huvud kryllar av stress och tankar av rätt stor vikt, blir jag mer slut socialt. Det är kanske inte alls särskilt konstigt men jag är en person som alltid lägger nästan för mycket energi på andra. Självklart VILL jag lägga energi på andra, särskilt de personer i mitt liv som jag älskar och bryr mig om men min energi har liksom inga gränser. Den hamnar på alla jag möter, oavsett vilken energi de ger mig. Jag känner in stämningar och pinsamma tystnader och tar på mig att rätta till dessa. Om någon verkar lite låg, trött eller missnöjd, då är jag där. Frågar, peppar och försöker till och med hitta lösningar, åt personer som i sin tur förmodligen aldrig skulle göra detsamma för mig eftersom vi inte har den relationen. Det här är ju helt sanslöst utmattande och jag kan för mitt liv inte förstå varför jag tagit på mig den här rollen. Jag tror att jag varit så här nästan hela mitt liv och därför är det ju en stor del av mig. De få gånger jag inte beter mig som ett energiknippe med massa frågor och allmänt babbel, får jag genast höra att jag verkar sur. Misstolka mig inte nu, jag älskar att skapa en positiv energi på till exempel mitt jobb. Jag orkar inte höra på folks klagomål om vädret och trötthet hela dagarna och därför låtsas jag ofta sitta inne på en peppighet som jag inte alltid har. Jag vrider och vänder på mig själv och situationer för att andra ska bli mer positiva och må bra. Självklart mår jag bra av det också, jag är en social person och trivs när jag kan göra andra glada men när jag helt plötsligt har så sanslöst mycket annat att tampas med i mitt egna liv inser jag hur totalt slutkörd jag blir av det här. Därför har jag nu gett mig själv en läxa. Jag ska, i den mån det går, tillåta tystnader, inte alltid ställa alla frågor och inte ge mer till någon annan än vad jag får tillbaka. Det är INTE värt det. Hittills har det visat sig vara en oerhört svår läxa, som jag inte direkt fått godkänt på än men jag har börjat tänka mer på hur jag beter mig. Ibland har jag i efterhand tänkt att saker jag sagt mycket väl hade kunnat vara osagda och idag var jag bara normal mot en budkille, i stället för att i vanlig ordning leverera något lustigt skämt. Det är små steg men jag tror att jag i längden kommer att må bättre av att sänka kraven på mig själv och försöka inse att folk kommer tycka om mig ändå (hoppas jag!).
