Tack för superfina och bra kommentarer på mitt inlägg igår! Det är så fint att ha er när hjärnan tycks stå helt stilla. En av er som kommenterade skrev att jag skulle släppa pressen på vad och hur jag ska skriva men jag vill understryka att någon press finns inte kring denna blogg längre. Kanske det också är därför jag inte uppdaterat den på tre veckor. Att sluta hänga upp mig på statistik, samarbeten och olika upplägg som inte kändes som jag har gjort att pressen är 1000% väck. Jag skriver för att jag gillar er och för att det är ett underbart tidsdokument att ha. Nu har jag snart skrivit här i fyra år och det är som en liten skatt att kunna gå tillbaka och se vad som hunnit hända under den tiden. MEN, det är dock så att med allt som händer och snurrar runt i min skalle har det blivit som en blockering i hjärnan. Jag har inte riktigt den där fantasin och kreativa förmågan som jag ändå anser att jag i vanliga fall har. Orden har inte kommit ur mig naturligt, varken i tal eller skrift. Det är lite mosigt helt enkelt och det var därför jag bad er om hjälp. För att få in lite friska idéer och tankar här i bloggiz! I alla fall, det verkar som att många av är väldigt sugna på att se mer från huset och det kommer! Ni som inte följer mig på Instagram (@elisabethlindroth) har ju knappt fått se något alls på väldigt länge. Ska fixa i ordning ett rejält inlägg inom kort! Ni är också intresserade av mig, vilket känns fint och konstigt med tanke på att jag egentligen är en rätt alldaglig person. Men mitt nya jobb ska jag berätta om och så klart mina älskade barn! Det händer en hel del för dem också nu. Eftersom vi idag inte varit ute i huset och tagit bilder, får ett av barnen, det som fortfarande vill vara med på bild, illustrera detta inlägg. Jag tänkte nämligen berätta lite om baksidorna med denna tid i våra liv. Kanske inte så upplyftande men ändå något som många också undrat om. En fråga jag ofta får är just om jag skulle rekommendera andra i typ samma sits att ge sig på ett enormt projekt som vårt. Det skulle jag så klart eftersom det är så sjukt kul och spännande men jag gillar ju att inte bara visa det Instagram-snygga i livet som ni vet. Den största baksidan med allt är tiden. All tid vi missar med barnen framför allt men också tiden vi missar med varandra. Det kan gå dagar utan att vi hinner prata ordentligt och i många fall väljer jag att skjuta upp vissa saker för att det helt enkelt inte finns möjlighet att diskutera just där och då. Vi har inte heller något socialt liv, att hänga med vänner är något som sker så sällan att det knappt finns. Att ens ringa vänner eller svara när de ringer är även det svårt eftersom jag jobbar hela dagarna, kommer hem och hänger med barnen tills de somnat och så åker vi direkt ut till huset och kommer hem sent. Det är sorgligt och samvetet är fullständigt uselt många gånger men vi tänker att det är en kort period i våra liv egentligen och att det är för en bra sak. När vi kommit in i huset ska vi bjuda hem vänner, hänga med barnen och försöka lappa ihop de luckor som blivit. Ekonomin är ju självklart också den en enormt jobbig del. Att renovera är inte billigt, fastän vi försöker hålla ner kostnaderna så mycket som det går. Sovrummet har vi till exempel gjort helt utan hantverkare (men med god hjälp av vänner), förutom elen som vi ej vill ge oss på. Att min svärmor just nu är i Spanien med HEEELA familjen i ett hus hon hyrt för att fira sin 70-årsdag och vi inte hade möjlighet att vara där, det är också väldigt ledsamt. Vi har helt enkelt inte råd, det går inte. Dels kostnaden för resan och dels att förlora inkomst från jobbet, det är inte en möjlighet i dagsläget. Vi får helt enkelt offra mycket nu, både socialt och ekonomiskt. Den tredje nackdelen med denna period är hur psyket mår. Att ständigt vara igång, på tå, tänka, planera, kalkylera, pressa tid, passa på och bolla jobb, barn och renovering, DET TAR PÅ. Många kvällar när vi kommer hem från huset (en stor fördel med att bo hos svärmor är att vi kan åka ut på kvällarna när barnen somnat) är klockan oftast efter tio på kvällen. Då kommer man direkt från stressen och ska helt plötsligt försöka sova. Det är så svårt att stänga av huvudet och att slappna av, fastän tröttheten vrålar inombords. Det är så tvära kast och sällan någon längre stund för återhämtning. Sen vaknar oftast något barnen på nätterna och väldigt tidigt på morgonen, plus att jag börjar jobba sju eller åtta, så tiden när man får ligga helt stilla och lugnt är begränsad. Jag kan bara tala för mig själv nu men jag blir väldigt påverkad av det här. Är trött, förvirrad, lättretlig och aldrig riktigt i nuet. Samtidigt är jag i grund och botten väldigt lycklig just nu, vilket gör det möjligt att hålla på så här. Vi försöker känna efter noggrant och de dagar vi verkligen är helt sluta har vi faktiskt tagit det lugnt på kvällen. Det är inte värt att köra på utan att stanna upp och lyssna efter signaler från stackars kroppen. I slutändan känner jag ändå att det är värt det. Som jag skrev innan, det ÄR en begränsad tid. Jag skulle aldrig i mitt liv vilja leva i detta tempo jämt, jag älskar rutiner och ordning. Och jag ÄLSKAR att vara hemma och det är just det som är vår målbild. Att få komma hem. Och det är den bilden som gör att vi orkar. Nu ska jag tvätta bort min ansiktsmask som hunnit stelna och lägga mig och läsa. Leif har feber och barnen är förkylda så jag väntar mig inte en jättehärlig natt. Något som däremot är härligt är att jag börjat läsa igen! Det är så viktigt just nu känner jag, att få fly undan med en bok när det snurrar för fort i huvudet. För tillfället läser jag böcker via iBooks i telefonen men tänker att det kanske är billigare och bättre med någon sorts prenumerationstjänst. Vilken är bäst när man inte vill lyssna på böcker utan läsa i telefonen, någon som har koll? Sov gott fina människor!
