Här kommer en bekännelse från mig. Det är kanske inte en så stor grej men eftersom jag aldrig läser om dessa känslor någonstans på internet, där alla verkar vara SUPERMAMMOR, känns det som att jag är den enda som känner så här och därför är rätt så usel. Leif åker till Gävle imorgon bitti (eller får jag säga natt eftersom han ska åka 4.30?). Han kommer hem fredag kväll. Bara denna info har stressat mig å det grövsta sedan jag fick veta det för några månader sedan. Det har stressat mig eftersom jag anser mig vara en för stressad och ärligt talat också dålig mamma för att klara att ta hand om båda barnen själv. Jag har aldrig sovit en natt med båda två ensam, något som är rätt kämpigt eftersom våra barn inte gillar att sova särskilt mycket. Vi hade planerat veckan till punkt och pricka. Gry skulle få hänga hos våra mammor, en natt hos vardera. Det skulle innebära kortare och färre dagar på förskolan och även mycket mindre stressande för mig, i och med att de som sagt sover rätt kasst nu och går på olika förskolor. Ett stort plus med detta var att Åke och jag skulle få två nätter själva, något jag sett fram emot eftersom det händer så sällan. MEN jag hade redan här uselt samvete över att känna ett behov av att lämna bort ett barn för att ens kunna klara veckan. Sen blev Åke magsjuk och är i skrivande stund inte helt symptomfri, vilket betyder minst två dygn till hemma. Gry och jag kan ju åka dit när som helst och därför är inte nattbarnvakterna ett alternativ längre, så jag kommer helt enkelt hänga hemma med barnen två dagar eller i värsta fall alla tre dagar, beroende på hur sjukdomsförloppet kommer se ut. Detta känns för mig som att jag står vid foten av typ Mount Everest. Det känns så jävvvvla tungt att ha båda barnen hemma själv tre dygn och att dessutom gå och vänta på att fler ska kräkas, då jag dessutom så klart är världens mesigaste när det kommer till magsjuka. Vågar liksom inte ens sova. OBS! Måste så klart lägga till här att jag gillar att hänga med mina barn men att det på något märkligt vis sitter i mitt usla självförtroende, det som säger till mig gång på gång att jag inte kommer palla det här. Det som säger att jag inte kommer få andas djupa andetag på tre dygn. SÅ, jag tänkte göra som så att jag gör detta tillsammans med er (om ni inte tycker att jag är en så usel mamma och slutar läsa bloggen)! Jag tittar in här och berättar om dagarna, om det negativa, det positiva och eventuella överraskningar. KANSKE kan dessa tre dagar hjälpa mig att faktiskt få lite mer självförtroende som förälder? Är det någon som känner igen sig i mina känslor, eller ÄR det så på riktigt, att ingen annan känner som jag? Är det här med att vara en förälder så himla enkelt för alla som det verkar? Så där naturligt och logiskt?
