Sista tiden har varit rätt tuff för mig, så har medvetet valt att inte skriva här. Har efter mina år med en blogg insett att det aldrig är bra att blogga mitt i jobbiga känslor, utan att det klokaste är att vänta ut det värsta innan jag öppnar datorn. De gånger jag bloggat när jag inte mått okej har det resulterat i inlägg som jag antingen tagit bort eller ångrat, då de inte känts så genomtänkta. Jag har ju många gånger skrivit om att jag börjat äta antidepp för min pms. Det har funkat SÅ bra, så bra att jag efter ett år började tänka att jag kanske faktiskt inte behöver dem. Har förstått att detta är en ganska vanlig sak att göra för personer som äter medicin och det kan förstås i vissa fall stämma. När jag fick recept på min medicin var jag verkligen slutkörd och nere och jag mår ju allmänt mycket bättre nu och resonerade så att min pms KANSKE inte är så farlig längre. Det känns ju så klart lite onödigt att äta massa piller som man kanske inte behöver. Sagt och gjort, jag slutade. Första månaden gick ändå bra men den andra började det bli tungt. Jag kunde inte riktigt peka på exakt vad som var tungt och valde därför att inte direkt tänka att det berodde på min pms. Förra helgen, mitt i tredje månaden, var det HEMSKT. Ett sånt hemskt mörker och jag kände igen mina känslor från innan jag fick min medicin. Jag kunde liksom säga till Leif exakt hur hemskt jag mådde men skillnaden denna gång var att jag också kunde säga varför. Så nu börjar jag om med mina älskade piller och hoppas att jag får må lite bättre igen! Sen har väl den senaste tidens stress och press kommit ikapp också. Jag menar, det har verkligen inte varit nådigt. Förutom allt med husförsäljning, flytt, inneboende hos svärmor OCH total renovering av detta hus, har vi skolat in båda barnen på förskolan med allt vad det innebär. Det har varit SÅååÅÅå mycket sjukdom, Gry var hemma över en vecka nyligen, och så mycket knep och knåp för att få det att gå ihop med olika förskolor, bilar och så en hund mitt i det som ska rastas och tas om hand. Mitt i detta började jag också på ett nytt jobb, där chefen som anställde mig, han jag tyckte så mycket om, gick bort i en olycka precis innan jag började. Att försöka lära mig allt nytt, komma in i en ny grupp samtidigt som flytt, inneboende, inskolning och renovering pågick, DET VAR TUFFT. Så med det sagt, jag försöker hålla mig lugn och inte stressa upp mig, vilket verkar oerhört svårt när stressen varit så närvarande under en lång period. Min dröm är att börja träna eftersom jag vet att det är typ det enda som gör mig mindre stressad, men när ska det hinnas med? Hur gör ni andra som får in det i livet? Oj, vilken lång inledning på ett inlägg som jag hade tänkt skulle vara roligt men så får det bli! Nu byter vi raskt ämne och kör på med roliga bilder av barn och katter tycker jag! Nu är de här, våra små gulletussar! De flyttade in förra veckan och har redan tagit över huset. Det här är Bodil. Hon är SÅ gosig och kurrar (eller säger ni spinner?) direkt man kommer nära. Boris är lite mer försiktigt med människor men när han vill lägger han sig i ens knä och somnar. Båda två är helt otroliga med barnen, de bryr sig varken om skrik eller spring omkring sig. Helt otroligt! Denna här är dock deras stora fiende. Stackars Ralf som vid snart elva års ålder får lurviga småsyskon som bara fräser när han glatt försöker närma sig. Det har varit några försök till närkontakt men det har bara inneburit att någon blivit klöst på nosen. Min gulliga svärmor låter ofta Ralf bo hos henne på veckorna eftersom vi annars inte hinner hem till honom på lunchen men de dagar han är hemma har vi separerat djuren under delar av dagen för att katterna ska få återhämta sig. Men det kommer så klart att lösa sig, tids nog! I övrigt tar vi det så himla lugnt som vi bara kan under våra lediga helger. Ibland kan jag bli stressad av att se hur aktiva andra med småbarn är. Det är skidbackar hit och utflykter dit, vi är nöjda om vi får hälsa på farmor eller mormor en slö söndag och helst är vi hemma och skrotar på i vårt stökiga hem. Det bästa med helger är ju att man kan gå omkring lite hur som helst, ta tid på sig med matlagning och vara nöjd om man lyckas byta sängkläder i en säng, som idag. Det är dock ett jäkla sjå att ha småbarn och små katter. Dit inte barnen når, når katterna. DE ÄR ÖVERALLT! Och springer så att det låter som en hjord älgar! Nästa helg ska vi testa släppa ut dem en liten stund, förhoppningsvis kan de vara ute ordentligt framåt våren. Intalar mig att de kommer bli lugnare inomhus sen? Annars är det mesta som vanligt. Gry spenderar 60% av sin vakna tid på möbler, helst bord. Som sagt. Hon har ett JÄKLA humör nu men så blir hon ju också två år (!!!!!) om mindre än en månad, så det hör väl lite till. Hon är dock så hiskeligt rolig och pratar kanske 98% av sin vakna tid och även lite i sömnen. På tal om sömnen, den har varit allt annat än angenäm på sistone. Gry har varit såååå förkyld och hostat sig igenom nätterna. Jag är glad om jag skrapar ihop fem timmars osammanhängande sömn. Måtte detta snart gå över! Åke har dock börjat bjuda på ett helt gäng med superbra sömn och verkar göra stora framsteg på sin underbara förskola, det värmer i hjärtat! Jag försöker njuta av att ljuset börjar återvända, att den extrema kylan har gett sig (efter fyra veckor där det aldrig var varmare än -15) och att solen värmer upp oss på alla vis. Däremot är jag paniskt orolig för sjukdomar just nu, något jag önskar att jag kunde vara lite mer lugn inför. Väntar varje dag att telefonen ska ringa och att magsjukan ska vara ett faktum, eller att något barn ska bli sjukt mitt i natten. Det är liksom väntan som är värst på något vis. BLÄ, nu är jag så himla redo för vår och en göttigare känsla inombords! Förlåt för vägg av text (as usual), hade tänkt sprida ut allt till flera inlägg men har fortfarande inte riktigt den tiden eller orken. Hoppas ni har det bra, att ni inte är alldeles för sjuka och att ni slipper må dåligt. PUSS!
