Idag för fyra år sedan blev jag mamma. Det känns så sanslöst att det gått så lång tid men samtidigt tänker jag att det alltid varit så här. Ett liv utan Åke känns liksom så menlöst? Kan inte riktigt förstå att när denna bild togs, bara dagar innan nedkomst, bodde Leif och jag ensamma i vårt hus? Då var Ralf liksom vår största kärlek? Åke är så mycket. Han är trygghet och lugn, samtidigt som han är oro och kaos. Han är pussar och kramar, han är bråk och gnäll. Han är skratt och gråt, han är öppen och svår. Han är känslig och privat, han är lurig och nära. Han är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig att ett barn kunde vara, han har vänt upp och ned på hela min värld och med honom går jag genom resten av livet. Det är samtidigt så himla enkelt, precis som jag sa till Åke igår kväll precis innan han somnade: Jag älskar dig Åke, tack för att du kom ❤️
