De senaste månaderna har jag känt mig så där mörk igen, som jag gjorde innan jag fick hjälp med min pms. Det nya mörkret kommer efter mensen, när jag slutat med min medicin, vilket känns precis vidrigt. Jag har försökt mota mörkret, försökt tänka att det bara är tillfälligt och när det sedan försvinner när jag återigen börjar med mina piller är det som att jag glömmer det. Jag tog mod till mig och ringde kvinnokliniken för att berätta om hur jag mår och fick då till svar att eftersom det då mest troligt inte är hormonellt, då det infaller efter mensen, är detta en fråga för min lokala hälsocentral. Så då ringde jag dem, tog ett djupt andetag och berättade. Jag berättade om mörkret, den totala mattheten, huvudvärken, svettningarna och allt annat hemskt som jag skäms över att jag känner. Bokades in för provtagning där ett par rör blod skickades till ett labb där det konstaterades att nej, jag borde inte må dåligt, för alla prover var rena och fina. I slutet av brevet som jag fick med mina provsvar stod det något i stil med "kontakta oss igen om du fortfarande inte känner dig frisk". Så nu är jag tillbaka på ruta ett, med en stor ovilja att återigen ringa och berätta hur uselt jag stundtals mår och försöka få hjälp med saker som kanske inte syns på ett blodprov. Samtidigt ska jag dras med uselt samvete för att jag under mina mörkare perioder är (enligt mig själv) en usel mamma och fru. För att jag inte pallar livet lika bra som Leif. För att jag inte pallar att vara förälder lika bra som typ NÅGON. Igår kväll, efter att jag gråtit och somnat med Gry vid läggning, pratade Leif och jag ordentligt. Eller, det var nog mest jag som pratade med mig själv, för att på något vis övertyga mig att jag har rätt att må dåligt. För ÄNNU EN GÅNG påminns jag om hur uselt det är att vara kvinna och mamma. Hur mycket skit våra kroppar utstått från att försöka bli gravida, vara gravida, sluta vara gravida mitt i en graviditet, föda barn och om allt går bra - VIPS vara en vanlig människa igen. Hade en kund på jobbet som ganska nyss fått barn och som gärna ville ha hjälp med tunga lyft. Vi pratade om hur knäppt det egentligen är att ständigt kollas under graviditeten, att förhöras om hur vi sover, äter och mår och direkt barnet är ute är det liksom ingen som frågar dessa frågor igen. Vi kämpar på med värk, håravfall, en pms som tycks eskalera efter varje graviditet, svettningar, ångest och ska ändå bara köra på. Vi sover sämre eftersom vi kanske ammar i början och sedan i flera år kan dras med problem som gör att det helt enkelt inte går. Halsbrännan, som jag drogs med som gravid, har inte direkt försvunnit. Jag svettas nattetid ungefär två veckor i månaden. Jag grubblar, tänker och analyserar in på småtimmarna. Vänder och vrider på saker och vaknar upp med en känsla av att jag aldrig sovit. JAG BEHÖVER HJÄLP men det känns så evinnerligt svårt att få den hjälpen. Samtidigt känner jag nu, efter att vi i måndags fått veta att Åke ska fortsätta utredas för autism hos BUP, att jag verkligen vill försöka må bättre, för att kunna hjälpa honom i livet. Att han under de senaste två åren visat sidor som fått oss att fundera ÄNNU mer om saker och ting och nu fått bekräftat att ja, det har varit lite knepigare för oss att vara föräldrar, eftersom vår väg inte följt den "klassiska" vägen som barn ofta tar, har på många sätt fått mig att slappna av. Men allt som finns i mitt överfulla bagage under alla år vi hållit på med barn, det finns liksom kvar. Alla skuldkänslor över att barn dött i min mage, alla tankar på att det är mina gener som gjort att Åke inte passat in i mallen (jag vet, helt knäppt att tänka så men det gör man ändå) och känslan av otillräcklighet när jag ju BORDE vara "återställd" från allt vad graviditet och sånt heter efter två år som ickegravid. Tanken att "ALLA ANDRA KLARAR DET JU" maler hela tiden, men jag vet ju så klart att alla inte gör det. Orättvisan att kvinnor med småbarn oftast är dom som drattar dit och blir halvt utbrända och deprimerande är så påtaglig hela tiden. Jag kan liksom inte förlåta männen för att de oftast har det så mycket lättare. Samtidigt är jag oändligt tacksam över att få dela mitt liv med just Leif, som är så lätt och självklar. Han är helt underbar och det får jag ofta också höra från andra, vilket sååå klaaaart gör att jag känner mig ännu sämre. Ni hör ju, jag är i en ond cirkel av tankar just nu och det är dags att få hjälp. För MIN skull, först och främst. Jag saknar mig själv så oändligt mycket och jag hoppas att mina barn snart ska få träffa mig igen. Jag vill också slänga in en brasklapp här, innan folk på byn börjar prata om att jag snart kommer åka in på hispan. Det är egentligen helt sjukt att man måste göra det men folk tycks ha en oförmåga att tolka text och känslor. DET GÅR MÅ USELT OCH BRA SAMTIDIGT. Jag mår dåligt ibland och ofta mår jag så himla bra. Jag fungerar i vardagen men har absolut inget behov av att dölja när jag inte mår bra. Det är så knäppt att man "får" sprida glädje, pepp och bilder av lyckliga liv men när man ibland pratar om sånt som skaver, verkar det bara finnas svart eller vitt. JAG MÅR BRA! MEN IBLAND MÅR JAG DÅLIGT. Hoppas ni också mår precis som ni mår och har överseende med att mitt överfulla huvud behöver vila lite från bloggen ibland.
