Först och främst, TACK! Så fina kommentarer, mail och meddelanden jag fått sedan jag publicerade mitt senaste inlägg. SÅ fint, härligt och varmt det känns här inne. Jag tänker att jag ska berätta lite mer om hur jag känner och tänker kring allt detta och kör i vanlig ordning i punktform, eftersom det tycks vara min favvo. Efter förra inlägget har jag haft dåligt samvete för att jag ens skrivit om Åke inför tusentals människor utan att fråga honom om lov. Jag försökte så gott jag kunde att skriva utifrån mitt och Leifs perspektiv men i slutändan handlar det ju ändå om en fyraårig liten människas liv och det känns knepigt. Det är en del personer som hört av sig och rakt ut frågat vad som är "fel" med Åke, hur han skiljer sig från andra barn i samma ålder och också varför jag inte skrivit mer om detta eftersom vissa också blev förvånade trots att de följt mig länge. På alla frågor i den stilen vill jag bara säga: det håller vi för oss själva tills vidare. Jag ser ingen anledning till att sitta här och skriva om saker som Åke gör som anses avvika från normen eller vad han gör som klassas som "fel". Jag vill inte att mina barns personligheter och alla sidor ska synas här, eftersom det är MIN blogg. MEN när vi fått mer kött på benen och vet mer vad vi har att förhålla oss till kommer jag självklart berätta mer. Vill Åke sen vara öppen med allt får han starta "Åkes blogg" om en sisådär 15 år. Allt som jag berättade i förra inlägget är ingen chock för oss. Vi har ju levt med dessa tankar i flera år och under den senaste tiden landat i många känslor. Så det kan tyckas lite oväntat för många men för oss är det vardag och det enda vi vet. Jag vill på INTET sätt att någon ska tycka synd om oss. Vi har mest tur av alla föräldrar i hela världen som lyckats få vår unika och underbara unge, som är frisk och glad. Finns ingen anledning till sorgsna blickar eller annat. Något vi däremot aldrig kommer att vänja oss vid är vuxna människors reaktioner. De som tittar på alla som avviker från normen med "fy-fan-vad-är-det-som-luktar-minen" över hela sitt ansikte. Det är ett så jävla bortskämt personlighetsdrag av människor som aldrig varit utanför sin egna bubbla och en sådan blick gör ondare än något annat, särskilt när den riktas mot ens älskade lilla barn. Från och med nu ska jag börja titta tillbaka på alla med exakt samma min, för det är ju egentligen de personerna som borde skämmas. Leif och jag har varit på ett första möte med en superfin psykolog och kommande veckan ska Åke på två träffar med henne. Vi hoppas att vi efter det kommer få lite svar och verktyg för att få lära känna honom ännu lite mer och göra hans liv ännu lite bättre. Att ha sänkt garden och tagit emot hjälp har redan nu gjort livet mycket enklare. Ribban har höjts och vi är redan mer förstående. Att dessutom få prata med folk i vår omgivning och liksom berätta om hur vi har haft det, hur alla tankar gått och gett Åke lite mer space, det har redan gjort stor skillnad. Förståelse är SÅ viktigt. Med det sagt, livet tuffar på här i Svarttjärn som det alltid har gjort. Det är exakt detsamma som både före och efter förra blogginlägget, bara med skillnaden att vi har sänkt axlarna en aning. Vi har den bästa hjälpen och det allra bästa livsnätet av familj och vänner omkring oss och behöver liksom inget mer just nu känner jag! Återigen, tack för alla fina ord och för att ni delar med er om era tankar och upplevelser. När jag har lite mer tid och en telefon som fungerar ska jag svara er alla, för jag tror att vi kan få ett väldigt fint utbyte av varandra!
