Först och främst, TACK för era fina kommentarer till förra inlägget! Det känns fint att så många bryr sig och en gnutta sorgset att ni också känner igen er. Sedan jag skrev inlägget har jag försökt göra en del små förändringar i livet och märker skillnad REDAN! Först och främst, jag gör inte saker jag inte orkar. Plockar inte upp barnens leksaker på kvällen, skrubbar inte spishällen och annat som faktiskt KAN vänta. Har också insett att för att lugna kaoset inombords krävs det att jag försöker minska på kaoset omkring mig. Barnens leksaker är inte ett kaos, det är en konstant inredningsdetalj. Däremot blir jag oerhört stressad av att fel saker är stökiga, så igår på min lunch körde jag in bilen i vårt garage på jobbet, dammsög och torkade den HELT ren. AHHH, vilken skön grej att göra! Har stört mig på hur grisigt det varit i den i på riktigt MÅNADER. Hittade en gammal bananbit på ett väldigt äckligt ställe till exempel. Jag blev på riktigt jätterädd när jag började tänka på att jag kanske var på väg mot utbränning. Det är min stora skräck och något som jag, likt typ alla andra, alltid tänkt ALDRIG ska drabba mig. Jag vill verkligen inte drabbas av detta hemska som verkar leva kvar i en resten av livet. Därför kände jag att det baske mig inte finns tid att vänta på att göra något åt det. Igår kväll tog jag därför in en yogamatta i badrummet. Det är det enda rummet där jag kan vara helt ensam på kvällarna, plus det är stort och har golvvärme. Däremot har vi även katter där inne som KAN ha stört fokuset lite, samt bidragit till ännu mer avslappning. För herregud vad det gjorde skillnad! Jag NJÖT varje sekund, även när Bodil och Boris på en sekund hann lägga sig på mig och somna ungefär tio gånger var. När jag skulle sova igår tänkte jag i vanlig ordning läsa men var för trött och somnade på en gång. Det är första gången på VECKOR jag kunde somna direkt jag la mig och för mig är det ett enormt framsteg! Så jag kämpar på! Min allmänna känsla idag jämfört med igår är mycket bättre och det känns väldigt skönt. På tal om katterna! Jag insåg i morse när jag pratade med dem (SOM MAN GÖR), hur otroligt fjantig jag är. Det är ju allmänt känt att när man blir förälder börjar man prata helt sjukt. Man lägger till -is på alla ord; klämmis, mellis, nappis osv osv osv. Plus att rösten blir en sån som man innan sa att man ALDRIG skulle få. MEN, djurägare är inte ett DUGG bättre och jag råkar ju vara både förälder och djurägare, kanske fjantigast av alla? Okej, håll i er, men i morse sa jag alltså till katterna: "Är du mammas lilla goding poding?" GODING PODING?! VAD ÄR ENS PODING?! ÄR JAG KATTERNAS MAMMA, 4 REALZ?! Snälla, säg att jag inte är ensam om detta fjanteri! Berätta vad ni säger till era djur/barn/både och, det är dags att vi reder ut detta nu!
