2020 började inte direkt som något blogg-år för mig. Ber så hemskt mycket om ursäkt för detta! Först ber jag om pengar för att hålla igång min blogg och sen skriver jag inte. Har tänkt på den och er men energin och lusten har inte funnits där. Det är som att så mycket pågår att jag inte har någon lucka i huvudet där saker kan komma ut. Om jag ska vara helt ärlig så har jag varit omsluten av ett rätt tjockt mörker den här veckan. Jag skulle i vanlig ordning få barnen men min kropp ville bara skrika. Den skenade iväg med pulsen, flimrade mina ögon och ville bara ligga i en hög och gråta. Känslan av en kropp som så tydligt ropar nej när man precis ska få ha sina älskade barn en vecka, gör inte direkt att man känner sig som en kanonmorsa. Men vet ni, DET ÄR SÅ JÄVLA TUFFT. Att dels ha två helt olika liv varannan vecka, där hjärnan knappt hinner ställa om sig och dels ha två rätt små barn, varav den ena med en npf-diagnos (kommer skriva mer om detta sen när det känns som dags), det kräver så JÄKLA mycket av en ensam förälder. Det är liksom ingen paus, ingen att bolla med och ingen som ger en lite sovmorgon lördag klockan 05.00. Det kommer så klart bli mer enkelt och falla på plats men nu så här i början är det verkligen smärtsamt tydligt hur mycket det tär. Av olika anledningar är det dessutom rätt svårt med allt det nya, ny lägenhet, ny bilresa till förskolan, ny säng och ny mamma till viss mån. Det är också väldigt svårt med allt det nya att för mig ta sig ut ur lägenheten, så många helger känns det som att vi sitter isolerade på någon anstalt, där kvadratmetrarna bara krymper för varje timme, som lååååångsaaaaaamt går mitt i mörkaste vintern. Att krascha en gnutta är så klart ändå något bra. I mitt fall innebär det att jag försöker göra förändringar, för jag vet ju att det här livet är det liv jag ska leva nu. Det måste liksom fungera, det finns inget alternativ. SÅ, vad gör man? Jo, det svåraste man kan göra; man pratar om det. Man blottar strupen och berättar om det som känns jobbigt och svagt. Man hittar stöd, delar erfarenheter och ber om hjälp. För det är inte bara mörker jag var omsluten om, utan också så många fina, underbara och omtänksamma människor ställer upp. Detta har gjort att jag hittills klarat veckan, sovit bättre än alla nätter hittills och inte känt mig helt håglös inför en ledig helg med barnen. Det är därför jag nu sitter med min dator i badrock efter ett härligt bad med Åke, ett doftljus tänt, solen i ögonen och Gry hos sin farmor. Det är därför jag imorgon ska få spendera tid med bara Gry en stund och få ge henne all min energi, liksom jag ger Åke min nu. Jag kämpar på och försöker intala mig själv att jag visst är en bra mamma och människa, fastän jag ibland nästan går sönder av jobbighet. Jag ville bara kika in och säga att jo, jag lever! Men livet lever lite för mycket med mig just nu bara. Puss!
